Ciao Principessa

Det är alltid svårt att veta var man ska börja, så jag tror att jag börjar med det roligaste som någonsin hänt mig. Det är en helt kort anekdot, men att den är det roligaste som någonsin hänt mig har bekräftats gång på gång på gång när historien ploppat upp och pockat på att bli berättad. Alla som hört den har vridit sig i paroxysmer, men varit rörande överens om att det är en sån där händelse som det inte går att göra något av. ”Tyvärr, Mats, det går bara att dra den som en anekdot eller rolig historia.” Den passar inte som scen i en film eller i en serie, inte som prosa, inte ens som en minisketch i den nästan utdöda Razzel-traditionen. Men va fan. Här kommer den.

Min far samlade på maratonlopp. När jag flyttat hemifrån och mina föräldrar fick en solid medelklassfyrtiotalistermedutflugnabarn-ekonomi började de åka på maratonlopp runt om i världen. New York, London, Prag, Skellefteå, Arjeplog, Paris. Pappa sprang och blev svettig, mamma tittade på och handlade såna där tunna mörkblå täckjackor som det liksom är snedställda rutor på. Den 21 oktober 1995 fyllde pappa 50 år, vilket han firade med att springa Venedig maraton. Det låter kanske lite märkligt med ett maratonlopp just i Venedig, men man startar på fastlandet och springer genom dom intetsägande industriförorterna som servar den där sjunkande sagostaden, för att sen korsa Canal Grande på en pontonbro och gå i mål på Sankt Markus-platsen. För en gångs skull fick jag följa med på en av deras resor. Efter att ha tillbringat natten på ett pensionat i Norrtälje som mest påminde om Stalins fina men försummade datja åkte vi till Arlanda. Långtidsparkeringen, terminalbussen, säkerhetskontrollen. För att slå ihjäl lite tid beslutade jag mig för att gå till taxfreebutiken och fönstershoppa. På semester med mina föräldrar kunde jag inte köpa sprit eller cigg, och ”dofter” har aldrig intresserat mig.

Det var när jag gick in i butiken som det roligaste som någonsin hänt mig hände. Det sprakade till i högtalarna och en sonor kvinnoröst sa ”Sista utrop för flight si och så till Tel Aviv. Flight si och så till Tel Aviv, sista utrop, gå till utgång.”

Klick. Exakt en sekund efter att meddelandet lästs upp kom en man med klirrande kassar rusande ut från taxfreebutiken, i en sån brådska på väg mot gaten att han var nära att springa omkull mig. Mannen var Per Ahlmark.

Att det här är det roligaste som någonsin hänt mig bevisades empiriskt ett par minuter senare, i och med mina annars så svårflörtade föräldrars reaktion. Dom skrattade. Jag kom att tänka på en gång när jag var en tio elva som Rosa Jansson satt på stolen bredvid pappas när vi fikade och förstulet sträckte upp tassen och rev ner hans smörgås på golvet för att sluka ostskivan på den. Allmänt skratt. Min kommentar, i ett undrande, eftertänksamt tonfall var: ”Mamma skrattade..?”

Då skrattade hon ännu mer. Skrattade så att det nästan inte tog slut och Rosa Jansson tittade på henne med sina stora gula rädda kattögon.

Det var nån gång efter Venedigresan som jag började på min världsarvslista. Jag har aldrig skrivit ner den, utan tanken är att den ska dö med mig. Det blir liksom vackrast så. Egentligen borde jag hålla käften om den, men jag är ju nu inte känd för att kunna behålla hemligheter, inte ens mina egna. FN:s världsarvslista omfattar platser, men min omfattar händelser och situationer som jag av nån anledning lägger i ett gammelrosa schatull i huvudet märkt med det där fåniga jävla Astrid Lindgren- och faddergale-doftande ordet. - Varför kan jag aldrig sluta raljera? Är jag så rädd att framstå som banal och få dåliga recensioner i Borås Tidning och i gästböcker på nätet? Jag är väl det. Det gammelrosa schatullet som ser ut att vara köpt på Cocktail och sedan ha legat osålt på Skärholmens loppis i omkring tusen år innehåller inte bara ögonblick som ”första gången jag träffade min flickvän” och ”när jag var så jävla full på Hultsfred –92 och sprang nerför en björkslänt i batikskjorta och mc-jacka”, utan också de ondaste, ledsnaste och mest långtråkiga delarna av mitt liv. Hittills.

De två veckorna i oktober november, den då jag var i Venedig och den efteråt (som jag inte berättar om här), gav mig tre perfekta ögonblick av den lite mer banala typen, såna man plitar dikter om i sin svarta bok eller gör till novellsamlingar som förvuxna tonåringar och kritiker som vill vara nere på gatan blir stjärnögda av.

I detta gammelrosa fack i det gammelrosa schatullet ligger det jag så skämtsamt brukar kalla Per Hagman-kapitlet.