Umeå

Framförallt under 90-talet var jag väldigt trött på Umeå. Min kusin, som gått i gymnasiet där, och hans far, som tyckte om att retas med mig, var väldigt förtjusta i att berätta för mig vilket rikt kulturliv staden hade i jämförelse med min dåvarande hemstad Sundsvall. Dessutom var det det där med universitetet och regionsjukhuset och en befolkningsexplosion som aldrig tycktes avstanna. Jag trycktes ned i skoskaften och delade min hemstads lillebrorskomplex, även om vissa av min farbrors anklagelser mot Sundsvall stupade på sin egen orimlighet, som exempelvis att det inte gick att få tag på en kopp kaffe där på en söndag.

Men de hade väl rätt i det mesta, antar jag. Ett belysande exempel stötte jag på i Roland Vilas självbiografiska roman Roll, där han på nattåget mot Norrland slår sig i slang med en forskare på väg till Sundsvall. Själv ska den spännande författaren och anarkisten till Umeå för att tala på universitetet. "Vad ska du göra i Sundsvall", frågar Roland forskaren. "Titta på ett ovanligt intressant fall av stendammlunga", blir svaret.

När den osande industristaden Sundsvall på senare år försökt utmana den svala konkurrenten i norr har det inte direkt gjort saker och ting bättre. Kasino. Äventyrsbad. Utbyggnad av Birsta handelsområde till en av Sveriges ledande Kungens kurva-kopior. Konserter med Elton John och Rod Stewart på Idrottsparken. Försöken att bygga ett nytt teater- och konserthus körde fast i en lervälling av skandaler, populistiska utspel och tusentals nätkommentarer i stil med "satsa på vård, skola och omsorg, vill man se teater kan man åka till Stockholm, och passa på att slänga ut invandrarna när vi ändå håller på". Jag lider med de vettiga Sundsvallsborna, som ändå räknas i tiotusenden. Inte minst som jag fortfarande hyser en stark, närmast irrationell, kärlek till den vackra staden.

Men nu var det ju inte det här jag skulle tala om, utan om Littfest, Umeås internationella litteraturfestival, som äger rum på Folkets hus den 17-19 mars. Jag kommer att vara där, och samtala om norrländska serier med Anneli Furmark. På en scen alltså. Men det är inte allt, följande heta gäng serieskapare kommer också att finnas på plats: Liv Strömquist, Martin Kellerman, Sara Granér, Joanna Hellgren, Simon Gärdenfors, David Liljemark, Jamil Mani och Thomas Olsson. Samt självaste Gunna Grähs, om än i egenskap av barnboksförfattare. Dessutom har förstås både Galago och Kartago dignande bokbord. Är inte detta tillräckligt för att ni ska boka biljett till staden vid Ume älv kan jag även avslöja, exklusivt för Mats Jonsson-bloggen, att mina föräldrar kommer att vara där. Om än inte på scen, vad jag vet.

Nåväl. Någon gång under 90-talet slöt jag i alla fall något slags fred med Umeå. Jag besökte staden för att hälsa på mina vänner Leo och Anders, och stannade i några dagar. Snön låg meterhög, mörkret var kompakt och kölden rev. Väderförhållandena, arkitekturen och stadens allmänna atmosfär fick mig att inse något: ja, Umeå var faktiskt Norrlands huvudstad. För Umeå är en norrländsk stad. Sundsvall ligger förvisso i Norrland men påminner, precis som Gävle, mer om de äldre städerna i södra Sverige. De tävlade i olika divisioner. Och så fick jag frid.