Den politiska debatten

I en artikel i dagens Sydsvenskan skriver Matilda Gustavsson kritiskt om tidningen jag jobbar på och dess politisering. Kollega Klenell kommenterar kritiken välformulerat på Galagobloggen, men jag har ett par ytterligare åsikter att bidra med. Artikeln tar nämligen upp ett par saker jag bara väntat på att få höra i det alltmer brutaliserade offentliga samtalet. (Nej, förlåt, jag ska inte flamsa utan försöka hålla mig seriös.)

1. Galago har alltid varit (vänster-)politisk, men hur politisk den varit och vilka uttryck det tagit sig i serierna har varierat genom tidskriftens drygt trettioåriga levnad. Galago föddes ur den progressiva musikrörelsen och var sedan redigt jädra vänster genom hela åttiotalets finansvalpsperiod och de mörka Lasermannen/Ny demokrati-åren i början av nittiotalet, för att sedan – anser i alla fall jag som följt tidningen mycket nära – lugna ner sig lite mot mitten av decenniet, när vi hade en svit av Perssonministärer och antiglobaliseringsrörelsen skapade en internationell vänstervåg. Sällan har det varit så lite satir och så mycket klassiskt historieberättande i Galago som under denna tid, när bland annat den självbiografiska vågen färgade dess innehåll. Något slags vändpunkt inträdde våren 2006, när vi gav ut Liv Strömquists och Fabian Göransons debutböcker och det första "stoppa borgarna"-numret, som ledde till den famösa Golfarupproret-skandalen. Högervindarna hade då blåst ett tag och vi anade väl alla att borgarna skulle ta hem höstens val, Sverigedemokrater i riksdan började framstå som ett reellt hot och den antifeministiska backlashen var ett faktum.

Sedan dess har Galago skärpt sin radikala profil mer än någonsin, såväl genom tidskriftens och bokutgivningens innehåll, som genom debattinlägg och satiriska påhopp samt praktiskt jämställdhetsarbete. Vi gör det för att det behövs nu, när Sverige och världen på alla plan upplever en högervåg på nästan alla områden. Kulturen. Det sociala skyddsnätet. Jämställdhet. Utjämning av klassklyftor. HBT-frågor. Mänsklig anständighet inom flyktingpolitiken. Miljön. Allt det vi älskar, brinner för och arbetat för är under angrepp från en mäktig allians av politiker, direktörer (med eller utan bortskämda pudlar), lobbyister, massmedier och en armé av internettroll.

I detta klimat behövs Galago mer än någonsin, och mer än någonsin behövs en politisk Galago. När högervågen ebbat ut kanske vi lugnar ner oss igen, men inte förr.

2. Jag förstår om man som borgerlig, serieintresserad Galagoprenumerant börjar bli lite less. Hade jag själv röstat på, säg, Centern hade jag nog tvekat inför att betala 349 kronor för ännu ett år av infama påhopp på allt jag tycker är fint. Jag förstår dem som tycker att Galago ska vara en serietidskrift som utmanar konstnärligt snarare än åsiktsmässigt, men med det sagt vill jag ändå att ni stannar kvar hos oss. För jag håller inte med Matilda Gustavsson om att vi "allt mer tippar över i proggklyschor". Ja, senaste numret var ett "nu blåser vi borgarna"-nummer. Ja, i en satirisk krönika stod orden "Skjut Per Gudmundson". Men jag tycker också att det rent konstnärligt (och nej, nu menar jag inte konstnärligt som i "snygga teckningar") är ett av de bästa Galagonumren någonsin. Och det saknar sannerligen inte det Gustavsson efterlyser – "självkritik, förbjudna tankar, inre motsägelser".

Och här kommer anledningen till att jag skriver detta i min egen blogg och inte i den officiella Galagobloggen: Jag har varit vänster sedan mina tidiga tonår, men frånsett ytliga referenser har politiken varit i stort sett frånvarande i de självbiografiska serier jag ritat sedan just mina tidiga tonår. Jo, Pojken i skogen kan delvis läsas politiskt, men det jag skildrar där har visat sig tilltala även många med hjärtat till höger om sossarna. Min kommande serieroman är den första jag själv skulle kalla för en politisk bok, och den tar tydlig ställning mot vår sittande regering. Detta har känts som en befrielse för mitt författarskap, det är den politiska vreden som givit mig energin att göra en bok som, förhoppningsvis, brinner på samma sätt som serierna jag gjorde när jag var ung, ensam, missförstådd och måste skrika till världen för att få ett kvitto på att jag överhuvudtaget fanns. Och jag kan garantera att Mats kamp är en bok fullkomligt marinerad i självkritik, förbjudna tankar och inre motsägelser. Du säger proggklyschor, jag säger schmoggklyschor.