Min finaste stund

Jag hade aldrig, aldrig, a-l-d-r-i-g varit mer nervös. Jag stod på en gigantisk svenne-bar i Chicago och strök frenetiskt ned min text till hälften. Jag skulle göra min debut som internationell spoken word-artist, inför 400 råmande serienördar. Hur hade jag lyckats försätta mig i den här situationen?

Chicago. En av världens främsta hamn- och järnvägsstäder. Här hamnade jag, tillsammans med mina tecknarkollegor och goda vänner Simon Gärdenfors och Kolbeinn Karlsson, under den omsusade The Swedish Invasion-turnén i april förra året. Det första intrycket var att luften var frisk, lätt norrländsk, och att staden kändes som ett större Västerås. Jag hade länge velat åka till Chicago, som från tid till annan härbärgerat en strålande musik- och seriescen. Jag säger bara Steve Albini och Ivan Brunetti. Och det började bra. Chris, vår förläggare, hade bokat in oss på det flådigaste hotell jag bott på, och jag fick eget rum. Föga anade jag hur lite tid jag skulle komma att tillbringa i det där rummet, i den där underbara sängen. Om aftonen bjöd Chris på lika flådig middag, och för första gången i mitt liv åt jag grodlår. Solnedgången över skylinen var lika frisk som metropolens förmiddagsluft.

Vi var i stan för att marknadsföra våra böcker på C2E2, en mainstreamseriemässa av, med och för nördar. Och så vi. Ett typexempel på medieuppmärksamhet vid mässan är denna intervju:



I folkvimlet sågs bland annat dessa individer:



Och dessa:



Jag borde ha förstått hur illa det skulle gå, men inte ens när vi mötte festarrangören, som gav ett ofördelaktigt intryck och till råga på allt visade sig ha missat att sätta upp mig på programmet, förstod jag att jag borde ställa in mitt framträdande.

Efter en lång mässdag, snabb middag på ett tapasställe vägg i vägg med festlokalen. Vakten ville inte släppa in oss trots att det var vår egen releasefest, bland annat för att Kolbeinn inte hade sitt leg med sig. Vakten var enorm, skräckinjagande med narkotika i blicken. Chris snackade in oss, stället var stort och fullt. Arrangören la sin jävla labb på min axel, andades på mig och inskärpte vikten av att fatta sig kort. Vi skulle ha uppträtt i början av kvällen, men klockan blev nio, tio och elva medan jag febrilt kortade ned min tio minuter långa text, som Mikael Weichbrodt vänligt nog översatt åt mig. Publiken blev fullare och fullare, medan jag inte vågade dricka av rädsla för att bli berusad. En nördmediebevakande journalist från MTV tryckte min hand och berättade hur mycket han gillade min bok. Han var trevlig och verkade ärlig. Jag ville inte göra honom besviken. Det var nu det gällde. Internationelle Mats. Aldrig knulla upp.

DJ:en lade locket på. Arrangörerna gick upp på scenen och skrek, den druckna publiken gav gensvar. Det var så låg nivå. Jag var inte i New York längre. Skar ner texten ytterligare. Kvällens första framträdande var en så kallad burleskföreställning där kvinnliga artister utklädda till seriefigurer visade pattarna. Jag skulle upp direkt efter dem.

De gick av scenen och publiken betedde sig som man kunde ha väntat sig. Jag kände mig som David Brent när han är inhyrd c-kändis på något vedervärdigt hak i någon trasig engelsk landsortsstad i The Offices julspecial. Arrangören kramade mina axlar och sa något om Sverige. Och så började min uppläsning.

Rösten bar, liksom min engelska. Jag hade ljus nog för att läsa texten – en adaption av den där serien där jag blir fastbunden i min älskarinnas säng, hennes pojkvän ringer och jag inte kan komma loss utan måste avlyssna deras flera timmar långa samtal. "Det här kan faktiskt gå vägen", tänkte jag. Sex, serier och självförnedring borde passa åtminstone delar av vargflocken för mina fötter. Och ja, längst fram stod åtminstone 20 personer och lyssnade intresserat, log och skrattade ibland. De såg mänskliga ut. Men så: inte många meningar in berättar jag att jag var kommunist under mina tonår. En hel del härsket mummel från massan. "Bryr de sig om kommunisthotet?", hann jag tänka. "Fortfarande?" Snart var det dags för nästa naiva groda att hoppa ur min mun: när jag hånfullt erkände att jag som höjden av att kväva sig själv för att bli älskad hade följt flickan jag uppvaktade till kyrkan. Nu var mumlet direkt fientligt, men ändå en mild västanfläkt mot vad som skedde när jag lika hånfullt nämnde att jag låtsats tycka att Whitney Houston var en bra sångerska. Här förlorade jag slutgiltigt alla i lokalen utom möjligen de 20 tappra längst fram. Burop. Morranden. En kompakt mur av antipati.

Svetten rann okontrollerat innanför skjortan. Men jag skulle inte drypa ner från scenen utan att ha nått fram till textens slut, som nu inte var långt borta. Bara sista delen kvar, den om själva fastbindningen. Det kunde rädda alltihop. Scenen är så direkt, så perfekt, så lättfattlig. Den griper tag i vem som helst. Snart där nu, men så: ännu en referens till min kommunism. Buropen dränkte mig. Aggressionen. Min vanmakt, naiva förvåning och ändå beslutsamheten: jag skulle i mål. När jag till sist nådde själva bondage-scenen kände jag en… närvaro intill mig på scenen. Jag läste vidare. En röst, arrangörens, i mitt högra öra: "Finish it!" Jag viskade att det bara var en minut kvar. Rösten i örat igen: "Finish it NOW!" Jag ryckte på axlarna i en gest som måste kallas föraktfull. gav upp och gick av scenen.

Som i en dimma möte jag Simon, som skulle upp och rappa. Jag gissade att han inte direkt njöt av att kliva upp på scenen under rådande förhållanden, men han skötte det hela som ett fullblodsproffs och klarade sig bra. Efteråt drog jag mig undan i källaren med mina vänner och skakade en aning. Två tre av de 20 längst fram kom och bad om ursäkt å sitt lands vägnar. En skickade till och med ett ursäktande mail en vecka senare. Men just nu båtade det föga. Det skulle aldrig bli jag och Chicago.



Den underbara sängen, mer mässa, såg Carrie Fisher i burka, fler uteställen. Stötte ihop med en svensk som yrade något om en vulkan på Island som hindrade honom från att komma hem. Mer mässa. Underbara sängen. Måndagsmorgon. Simon, Kolbeinn och Chris utflugna. Surfrunda. Senkommen insikt om sakernas tillstånd.

Samtal med Finnair. De meddelade mig att jag skulle bli kvar i Chicago i tio dagar. Ensam.