Det var länge sedan jag hade en riktig favorittröja. Sommaren 1990 köpte jag hela tre stycken – King Missile-t-shirten som fick främlingar att bli mina bästa vänner, The The-tröjan som fick Andres Lokko och Henrik Schyffert att göra vågen (extra Zeitgeistbonus: det var på Gino, just före PJ Harveys spelning!) och den monumentala hammaren och skäran-tischan som bara dominerade så fullständigt. Sommaren därpå var det Big Black-tröjan en medlem i Sindy Kills Me föll på knä inför och tillbad på Hultsfreds backstageområde.
Något år senare införskaffade jag Newcastle United-tröjan som var en ironisk hyllning till blackmetalbandet Venom och åsamkade mig massor av oönskad uppmärksamhet från fotbollsintresserad ungdom, av typen "vilt främmande man kommer fram och säger 'fan vad stryk ni ska få på söndag!' och jag bara 'va?'". Vi får heller inte glömma Solextröjan, som var en större slynmagnet än självaste Dave Riley.
Nu är jag medelålders och köper inte lika fina tröjor längre. Tur då att man har vänner, som till exempel Micke W som i julas gav mig Real Men Proxygate-tröjan. Inte nog med att den är välsittande och påminner lite om Solextröjan, den har dessutom visat sig ha en lika oväntad som underhållande bieffekt. När jag bär den händer det nämligen mer ofta än sällan att någon intellektuell bekant läser texten, ler mot mig och nickar i något slags samförstånd, för att sedan titta bort. Jag insåg snart att de måste tro att "proxygate" är ett fint engelskt ord i stil med exempelvis "procrastinate", och att de inte vill bli påkomna med att inte fatta grejen. I stället tänker de förstås "proxygate proxygate proxygate" tills de blir ensamma med en smartphone och kan googla upp det. För att hamna exempelvis här. Hö hö hö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar