Karelska näset gjorde sig utmärkt i höstsolen. KK berättade att alla i bussen – vi var inbokade på ett lopphotell ute vid flygplatsen – på grund av en vattenläcka blivit uppgraderade till hotell Astoria, vid Isakskatedralen. Jublet var nästan lika högt som när vi körde förbi Koskenkorvafabriken.
I början av Leningrads belägring lät Hitler i ett tillfälligt anfall av storhetsvansinne trycka upp inbjudningskort till segerfesten – som skulle äga rum på hotell Astoria. Östblockets finaste hotell. Champagne i stället för vodka.
Vi kom till förorterna. Kolonilotter, moderna satellitstäder under uppbyggnad. Såg helt okej ut. KK meddelade att det var här, just här, gränsen till Finland gått före kriget. Äldre, sjabbigare förorter och så själva staden, med breda höstboulevarder. Borde vi inte stanna snart? Men då, när Neva gjorde en krök och bussen svängde bröt dagens första isande solstrålar genom molnen och vi såg Staden. Ivankatedralens mörka dom, amiralitetets guldpik gnistrande mot kallblå himmel, palatsen. Vinterpalatset som var ljusgrönt som en sommarstuga och speglade sig i höstvattnet. Vi var i Lenins stad, vi var unga och bakfyllan hade börjat släppa.
I Astorias lobby var det fullt pådrag i 180. Poliser, kostymer och män i solglasögon. Mitt i en klunga syntes en tunnhårig man jag kände igen från nyheterna. En sentida segerherre som inte bara tryckt upp inbjudningskorten, utan nu faktiskt skulle dinera på Hotell Astoria. Jag buffade Josef i sidan och sa lågt: ”Kolla, kolla… det är Dick Cheney.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar