I dag firar vi släppet av Säkerts nya skiva Facit. Jag har bara hunnit lyssna på den en tre fyra gånger (på jobbet dessutom, så det var ändå bara slafslyssning), så jag vet ännu inte om den är lika otroligt, krampframkallande, innerligt bra som den förra. Men den lär väl bli, om inte annat.
På senare år har jag alltid varit sist med det senaste. Det kan ha något att göra med att jag blev far. Jag missade Hello Saferides genombrott helt, och upptäckte inte Annika Norlins geni förrän första Säkertskivan (här tänkte jag slappt nog drämma till med hatklyschan "den självbetitlade debuten" – ryyys) roterat i melodiradion i säkert ett halvår. Men när bitarna väl fallit på plats, talgdanken gått upp, polletten trillat ned och fan tagit bofinken lyssnade jag knappt på något annat i flera månader. Jag tyckte helt enkelt så mycket om skivan att jag blev förvånad över att jag fortfarande förmådde tycka om musik så mycket.
Med tanke på hur sen jag var i starten fnissade jag lite vid insikten att omslaget till Annika Norlins debutskiva är ritat av – mig. Samlingsskivan ovan innehåller nämligen Hello Saferides Highschool Stalker, vilket gör uppdraget till en av de saker jag är mest stolt över i min 33-åriga tecknarkarriär. I alla fall nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar