Serier från periferin

Dags för gammalt mög igen! Här kommer en knappt årsgammal artikel skriven för Ordfront Magasin.

I svallvågorna efter succén med Persepolis vågar förlagen satsa på serieromaner från världens bortglömda hörn. Mats Jonsson har läst ett libanesiskt ensembledrama under granatbeskjutning, en screwballkomedi om vardagslivet i Efenbenskusten och en en magisk uppväxtskildring från en by i Sibirien.

Som redaktör på ett serieförlag drunknar man i böcker. De kommer i tunga paket från utländska förlag, vi köper mer än vi kan bära på mässor och festivaler, och beställer hem sådant man hört att det talas om i branschen. Av alla dessa titlar hinner vi i bästa fall läsa hälften och har möjlighet att ge ut en på hundra. Ofta känns det tröstlöst, att se alla dessa bra, vackra, spännande eller behjärtansvärda serier som aldrig kommer att nå en svensk publik.

Än mer tröstlöst är hur språk- och kulturbarriärer gör att till och med en specialintresserad bokbunkrare bara förmår läsa verk på engelska eller möjligen på franska eller tyska, och då enbart om något verkar speciellt intressant. Resultatet är, som inom alla konstformer, att det som översätts kommer från den västerländska kultursfären eller möjligen från de japanska mangafabrikerna. Från den rika världen.

Men när serievärlden utvecklas och mognar, dyker det allt oftare upp en annan typ av berättelser, från helt andra delar av världen. Portalverket är givetvis Marjane Satrapis Persepolis, den självbiografiska sviten om den islamiska revolutionen i Iran, kriget mot Irak, livet under diktaturen och flykten till Europa. Efter att den blivit en internationell bestseller, kritikerfavorit och Cannes-belönad film har förlag, journalister och serieläsare börjat inse att vår värld är större än vi hittills trott, och precis som i Satrapis fall är det oftast Frankrike som är nyckeln till väst. Här översätts inte bara alternativmanga utan också oväntade titlar från länder som Kina och Sydkorea. Dessutom är Frankrike det självklara landet att vända sig till för serieskapare, författare och filmare från det gamla kolonialväldet.

Ett exempel på detta är 28-åriga libanesiskan Zeina Abirached, som givit ut ett antal uppmärksammade självbiografiska serieromaner på det lilla förlaget Éditions Cambourakis. När hennes viktigaste verk, Le jeu des hirondelles, legat på mitt skrivbord är det flera som lyft den och glatt sagt ”aha, en ny Satrapi-bok!”, och vid första anblicken signalerar de kontrastrika teckningarna onekligen Persepolis-derivat. Jämförelsen är dock missvisande, för även om båda böckerna skildrar författarnas egna upplevelser av krig och förtryck i Mellanöstern vid ungefär samma tid, gör Abirached något helt annat. Där Satrapi skildrar Irans hela moderna historia med distans både i år och i geografiskt avstånd, är Abiracheds bok ett ensembledrama som utspelar sig under en enda natt, i hallen till hennes föräldrahem i ett hyreshus alldeles vid gröna linjen i inbördeskrigets Beirut. I detta lilla rum, som befunnits vara husets säkraste plats, har alla hyresgäster som inte redan flytt tagit skydd undan de plötsligt uppblossande striderna. Här berättar de sina historier, visar sin sorg och skräck samtidigt som de gör allt för att upprätthålla en illusion av vardag inför tioåriga Zeina och hennes lillebror, vars föräldrar fastnat i granatregnet där ute på väg hem från släktingar.

Nästan ännu starkare är Abiracheds lilla bok Je me souviens, där kriget som varat hela hennes liv till sist tar slut och hon för första gången inser att deras gata faktiskt fortsätter på andra sidan muren, in i en annan, okänd värld – och hon vid en utflykt till Beiruts västra delar för första gången riktigt förstår att hennes hemstad ligger vid havet.

Det kan ibland kännas tråkigt att de oväntade seriesuccéerna alltid tycks handla om krig, förtryck och umbäranden, som om vårt lågstatusmedium bara riktigt räknas om man har något oantastligt viktigt att berätta – om Förintelsen som i Art Spiegelmans Maus eller om mullornas tyranni i Persepolis. Denna roll delar serierna med lågstatuskontinenten Afrika – från vilken de enda historier man hör handlar om svält, krig, aids eller möjligen något slags uppdaterad Tintin i Kongo-exotism. Därför blev jag dubbelt glad när jag upptäckte Aya. Denna serieromansvit som i Frankrike är inne på sin sjätte del, tillkom just som en reaktion på den enkelspåriga skildringen av Afrika. Marguerite Abouet, som tolv år gammal emigrerade till Frankrike från Elfenbenskusten, ville skildra sin barndoms Abidjan och de färgstarka människor hon växe upp med i arbetarförorten Yopougon. Hennes närmast screwball-kvicka manus har tecknats av hennes make, barnboksillustratören Clément Oubrerie, i en färgsprakande stil mitt emellan realism och karikatyr. Elfenbenskusten på 70-talet var en dynamisk plats, där president Félix Houphouët-Boignys uppmaning till småskalig odling av exporgrödor på röjd djungelmark skapade stark ekonomisk tillväxt och den gamla kolonialmaktens film, musik och mode förgyllde livet även för de mindre bemedlade.

Aya är lätt i tonen och i sig inte något banbrytande verk, men blir till en mycket levande skildring av helt vanliga tonåringars liv i en afrikansk storstad. De festar, pluggar, arbetar, avspisar karlslokar, blir kära i fel kille, hånglar i nattmörkret på torget och ger mig för första gången en bild av den verklighet jag hört västafrikanska bekanta berätta om men aldrig riktigt kunnat förstå. Att Houphouët-Boignys ekonomiska politik sedermera kollapsade och följdes av statskupper och ett till synes ändlöst inbördeskrig nämns inte i boken, men ger historien en mörk fond. Aya, vars mål var att skildra ett Afrika bortom misären, är i själva verket en berättelse från en förlorad guldålder.

Om Aya är färgsprakande är Une jeunesse sovietique grå som luften i ett industriområde i Novosibirsk. Helt tecknad i blyerts, är den en uppväxtskildring från utkanternas utkant – Sibirien. En dag i början av 90-talet fick Emmanuel Durand, en fransk bohandlare och förläggare verksam i Moskva, oväntat besök av en man i 45-årsåldern som ”såg ut som en sibirisk bonde”. Han visade tre sidor ur en serie han arbetade på och bad om ett förskott för att kunna säga upp sig från sitt arbete som nattvakt på ett lager och göra klart sin bok. Durand blev märkligt berörd av materialet och gick med på att bli Nikolai Maslovs mecenat. Resultatet är en av de märkligaste serieböcker jag läst. Maslov ville berätta sitt livs historia, men tyckte sig inte kunna skriva tillräckligt bra. Dock kunde han teckna, så han började rita en serie. I ett land utan seriekultur, utan att själv ha läst mer än enstaka strippar. Lägg till denna brist på uppenbara förebilder att Maslov gått på konstskola, där han fick lära sig att ”den sovjetiske konstnärens kall är att visa på det sovjetiska samhällets överlägsenhet”, och att han arbetat på ett galleri som endast sålde porträtt av Lenin!

Som serieskapare framstår Nikolai Maslov som någonting mitt emellan underbarn och idiot savant, och visar en helt unik bild av sovjetiskt vardagsliv, som på något sätt känns helt och fullt äkta. Från inledningen där han en natt får in en fransk station på kortvågen och blir besatt av landet långt borta i väst, via fylleslag som hämtade från Tjechovs skildringar av livet i Sibirien hundra år tidigare till militärtjänsten i Mongoliet och flytten till Moskva, där han drabbas av ett mentalt sammanbrott efter broderns död. Den sparsmakade berättartexten, de korthuggna replikerna och de detaljerade, grafitgrå teckningarna skapar en känsla så realistisk att den bitvis slår över i surrealism.

De är sannerligen inte illa pinkat av en sibirisk bonde som ville berätta om sitt liv i små oansenliga grå rutor, på det billigaste ritpapper han kunde hitta.

--------------------------

Zeina Abiracheds Le jeu des hirondelles (”Svalornas lek”), från 2007, finns på franska och ges ut på svenska av Galago våren 2010.

Marguerite Abouets och Clément Oubreries Aya, från 2005, finns på franska och engelska.

Nikolai Maslovs Une jeunesse sovietique (”En sovjetisk ungdom”), från 2004, finns på franska och engelska.