Pionjärerna

En annan sak man gärna ägnar sig åt på semestern är shopping, och vi visste vad vi ville ha. Uniformer. Inga simpla mössor eller skärp, utan Röda armé-rockar. Vi hade travat uppför och nedför Nevskij Prospekt och jag hade köpt te till mamma för rubler i en förvånansvärt välfylld och köbefriad Sovjetbutik och vi hade valutasvinat oss förbi kön till kassan på Melodija med Beatles vita dubbel i händerna utan att se en skymt av några uniformer, utom på den ändlösa rad av sammanbitna män på permission eller patrull som marscherade längs Leningrads Limstagatan.

Utanför Melodija hittade vi dem. Igor och Slava, två män obetydligt äldre än oss själva, i långa rockar och halsdukar. Igor hade stjärnbaneret som pin på rockslaget. De kunde fixa allt, men det tog ett par timmar. Men om vi följde med dem hem efter att de rtingt ett telefonsamtal så kunde vi vänta där. De delade ett studentrum längre upp på Nevskij. Vi erbjöds vodka och marijuana, gratis alltså. De var hyggliga och pratade bra engelska, Slava hade jobbat på sjön och varit i både Gävle och Hudiksvall. En diskret knackning på dörren och våra rockar var levererade, fabriksnya med gradbeteckningarna i liten påse bredvid. Fyrahundra styck. Niklas skulle inte ha nån. Vi skakade hand och de tog oss till en restaurang där vi åt en friterad trerätters lunch för fem kronor. Igor och Slava tog oss in bakvägen, och när vi sen gick ut såg vi att kön till entrén sträckte sig runt halva kvarteret.

Vi tog i hand igen och tackade. De log lika vänligt som hela tiden, och Slava sa: ”Om jag bara kunde förstå vad ni ska med de där rockarna till. Vem i hela världen tar på sig en sån frivilligt?”