Tullstation med torn och glasdetaljer, samma barrskog som i Finland. Vi tryckte näsorna mot rutan. En soldat gick fram och tillbaka med pälsmössa på huvudet och tro fan om inte en liten gumma med huckle och kort, kort kvastskaft sopade asfalten utanför huset. Över allt detta vajade den från en hög stång: flaggan i rött och guld. Det svartnade nästan för ögonen när overklighetskänslan trängde sig på. Sen lånade jag toan inne i tullhuset, men det blev inget. Det var stopp i den, och två tre decimeter upp från toaskålen höjde sig en pyramid av bajs och toapapper och sönderrivna Pravda. Men jag sa ingenting, inte heller om att landsvägen blev smalare och skumpigare så fort vi kommit in i Sovjet, eller om att vi körde om en skolbuss vars chaufför satt och rökte. I stället höjde jag volymen på min sunkiga freestyle, som skrällde ut sovjetiska nationalsången och Skinny Puppy.
Vi åkte över en svajig bro som var både längre och högre än själva Sandöbron, och så var vi i Viborg. Vilken stad. När vi åkte på den skumpiga genomfartsleden genom kvarter på kvarter av skitiga hyreshus, såna där grå som det ser ut att ha runnit nåt äckligt från fönstren på, uppblandat med några butiker, en liten park utan träd, en brödkö, en skola, här och var ett kolkraftverk, en soptipp eller en liten tung industri, tänkte jag mest av allt på Sim City, och hur jag ibland gått in för att bygga den värsta tänkbara stad, ett helvete av djävulsk stadsplanering med en ring av just kolkraftverk och soptippar runt skolor och bostadshus. Det lustiga var att de där antistäderna alltid funkade rätt bra, folk flyttade dit och levde sina liv och verkade ganska nöjda. ”Viborg. Fan va coolt”, sa Josef. ”Ja”, sa jag. ”Faan, va coolt.” Niklas satt tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar