Att bjuda på sig själv

En av många saker jag hatar är "att bjuda på sig själv". Detta faktum ställdes i blixtbelysning under en våt förlagsmiddag på bokmässan i Göteborg 1996. Dagen därpå skulle Ernie-tecknaren Bud Grace ha ett jippo för den svenska avdelningen (d v s den enda i världen) av sin "ironiska" herrklubb Pirayaklubben. Själv skulle han klä ut sig till "Farbror Sid" och hade efter visst verbalt våld övertalat en tjej på förlaget (d v s marknadsgycklarna Atlantic) att vara "Lillan Honungslår". Nu behövde han bara en "Arnold Arnoldski" (se referensbild nedan).



Bud Grace satte sig bredvid mig, fyllde mig med Avesta klass III eller motsvarande och tjatade som en fyraårig dammsugarförsäljare. Jag vägrade. Han smickrade mig med argument som "jag skulle ha bett Roffe Classon, men han är för gammal", och vissa kollegor drog i gång tjatvalsen "Meeen Maaats duuu måsssteee väääl kunnnnaaaa BJUUUDAAA PÅÅÅ DIIIIG SJÄÄÄÄÄLV!!!" Jag försökte desperat klamra mig fast vid min värdighet och förklara att jag alls inte har några problem med att bjuda på mig själv - jag är självutlämnade serietecknare, för bövelen! - men att det här handlade om att reducera sig själv till statist i en annans tvivelaktiga charader.

Givetvis gav jag till sist upp inför övermakten, för att få lite lugn och ro. Morgonen därpå, i vår lilla skrubb i montern, satte the ugly american på mig fula kläder och ännu fulare peruk, samt målade prickar i mitt ansikte med (permanent) tuschpenna. Det första jag såg när jag kom ut ur skrubben var serietecknaren Max Andersson, som utan att känna igen mig tittade med uppenbart förakt på marknadsgycklaren. Sedan såg han att det var jag, och blicken förvreds i en grimas av det som idag kallas sekundärskam. Min egen primärskam var tjock, svart och kladdig som tjära. Jag var anställd som redaktör för det finkulturella flaggskeppet Galago, up-and-coming serietecknare hyllad i DN, Svenskan och Aftonbladet. Om jag bara kunde få ro att sitta hemma och rita nån gång skulle jag snart ge ut en egen bok, precis som mina vänner David Liljemark och Daniel Ahlgren redan gjort, och sitta på mässan och signera den och kanske få vara med i Nöjesguiden.



I stället fick jag vandra till Barnens torg, eller vad det nu hette på den tiden, med de andra pajasarna och spela apa inför vuxna män som betalat pengar för medlemskap i något som hette Pirayaklubben. Just som det hemska höll på att ta slut hörde jag en lika bekant som road stämma ropa "titta, det är ju Mats!" och såg en klunga av mina vänner som på väg från Linda Norrman-Skugges författaruppläsning (så jävla 1996!) råkat passera min moraliska bilkrasch och givetvis inte kunde vända blickarna ifrån den. Och så var förnedringen total.

Senare samma dag, när bara de svarta prickarna från Bud Graces vassa penna satt kvar i mitt ansikte som Kainsmärken, kom en reporter och en kameraman från Rapport till Atlanticmontern. Efter att ha talat med Roffe en stund gick reportern över till mig och undrade om jag ville vara med i aftonens 19:30-sändning. Jag han tänka "upprättelse!" och "de ska alltså göra något om Galago! I Rapport!!!" innan journalisten berättade vad han hade i åtanke för mig. "Vi ska alltså göra en grej på att Atlantic ger ut Svenska MAD igen. Och vi tänkte lätta upp det genom att göra nåt kul - till exempel att du sitter med en Mad-tidning på huvudet medan någon häller vatten på dig ur en vattenkanna."

(Ta gärna en paus här. Läs om meningen ovan. Andas. Föreställ dig att du var i mina kläder.)

Jag tackade - ganska ohövligt - nej, och beslutade mig för att lämna mainstreamseriebranschen så snart ekonomin tillät. Några veckor senare lades fotona ovan upp på Ernies primitiva hemsida, som på den tiden var en av Sveriges 20 mest besökta. För att riktigt gnugga in min insignifikans var de här bilderna i mer än ett års tid de enda foton av mig som fanns på internet.

Nu lägger jag själv upp dem, för att fira blogg'ns hundrade inlägg genom att, just det, bjuda på mig själv.