Wille är en motherfucker

En återkommande figur i Joe Matts serier är hans vän Seth, som också är självbiografisk serietecknare men i övrigt Joes motsats. Där Joe är direkt och aningen burlesk, är Seth lågmäld, elegant och gråtmilt sentimental. I andra delen av hans mästerverk It’s a Good life If You Don’t Weaken finns en scen där tecknaren, som alltid klädd i kostym av 50-talssnitt, stirrar in i en restaurangs patetiskt utsmyckade skyltfönster och nästan lyckas röra sig själv till tårar genom att tänka på hur innehavarna försökt och försökt för att göra sin restaurang fin, men aldrig lyckas och säkert lär tvingas till konkurs. Historien publicerades under en period av ett par år i Seths tidning Palookaville, och efter de första numren var jag rörd men frustrerad. Varför göra en serie om sin fixering vid flydda tider och gamla tråkiga skämttecknare, när han bara i förbigående visar att han träffar en flicka, blir ihop med henne och sedan stöter bort henne? Vid berättelsens slut var jag tillintetgjord. I de senare numren utvecklades den till ett slags deckare, där Seth reser runt i småstäder på den kanadensiska landsbygden där han växte upp, för att söka efter den bortglömde 50-talsskämttecknaren Kalo, ”för att ingen annan bryr sig om vad som hände med honom”. På vägen stöter Seth ihop med ensambarn, excentriska motellgäster och sina egna barndomsminnen. Kalo visar sig vara död sedan flera år, men Seth får tala med hans dotter och åldriga mor, och läsaren lägger boken ifrån sig sorgsen men ändå ganska glad - den bortglömde tecknaren levde ändå ett bra liv, trots att hans dröm att få rita i New Yorker falnade och hans verk snart glömdes bort.

Det är den mest rörande självbiografiska serie jag läst, ett portalverk som utvecklade en dittils ganska navelskådande, sex- och relationsfixerad genre. Men efter en tid började nyfikna läsare göra sina egna efterforskningar. Det visade sig då att Kalo aldrig existerat och alltså inte gjort de skämtteckningar som publicerades i anslutning till serien. Det var Seth själv som hade ritat dem. Serien var inte alls självbiografisk.

Einar sa inte ens hej, utan hans första replik var ”Wille är en motherfucker”. Jag hade precis satt mig ner med kaffe och en muffin med citronkräm framför datorn och ännu ett avsnitt av Babylon 5 när han ringde och störde. Han borde kanske rita lite istället, men nej då. Han måste prompt ringa och berätta att han talat med ätstörningar-/skärsårsflickan och att tatueringen var klar och att han avtalat med henne att de skulle ta en öl så att han fick se den i verkligheten när han var i Malmö för att föreläsa på Konsthögskolan – så fick han det sagt också – och att det lät lovande och trevligt även om hon blev nervös och att han ringt Wille och ”råkat nämna det” och att Wille varit full eller bakfull och med ett krokodilleende lät det som sagt att hon säkert var alldaglig och att Einar ändå inte skulle få komma till och om han fick det så skulle han aldrig bli av med henne, men på fel sätt. ”Att han aldrig kan vara glad för någon annans skull!”, sa Einar. ”Han är så… låg!” Jag undrade vad det fanns att bli glad över, men sa att Wille nog bara var avundsjuk. Grattis, Einstein. Men det var väl det som Einar ville höra och jag, jag ville väl se på Babylon 5.