onsdagen den 29:e december 2010

Dagens ekokammare


Oj då. Föga anade jag när telefonen ringde i mitt pojkrum i förmiddags att det var självaste Dagens Eko som ville intervjua mig. Om app-censuren, förstås. Uttrycket "storm i ett vattenglas" skulle kunna kännas relevant, om det inte vore för att Hey Princess-gate bara är ett av ett växande antal exempel. Och jag tror att det är av yttersta vikt att riktigt stora mainstreammedier tar upp frågan om hur amerikansk moralsyn tillåts styra konstnärliga och journalistiska verk i Sverige, då det kan bloggas och twittras och ansiktas hur mycket som helst utan att en mäktig multinationell koncern som Apple behöver bry sig. I det här fallet behövs Bonniers, Schibsted, SR, SVT, Egmont, Allers, LRF-media och alla de andra sköna lirarna - lite grann som man måste ha hjälp av Silversurfaren för att ens kunna få Galactus att ruska på sig.
Läs och lyssna på inslaget här.

söndagen den 26:e december 2010

Nej, det här blev inget vidare



Oj då! Julfirandet fick mig nästan att glömma bort att det var söndag. Med trekvart till godo kommer här det gamla möglet.

För tredje och sista gången ger jag er nu möjligheten att - trots ett uttalat förbud från en inflytelserik uppdragsgivare - ta del av något jag åstadkommit. Det har ju gått flera månader sedan jag lade upp det första exemplet och ingen har sagt något, så orka säga palla.

Det extra fåniga den här gången är att jag inte blev speciellt nöjd med slutresultatet, så det är mot bättre vetande jag släpper det här. Jag vill dock understryka att en viss, särdeles genant, replik inte fanns med i mitt manus utan av okänd anledning ansågs tillföra soppan något och lades till i efterhand, utan min vetskap. Kan någon gissa vad jag talar om?

Extra bonus: dissen i DN:s radiokrönika.

onsdagen den 22:e december 2010

Bäst 2010



Hallå där. Det har blivit dags för min officiella årsbästalista, men eftersom jag inte direkt haft örat mot den kulturella rälsen på sistone väljer jag att helt enkelt lista de kulturella företeelser jag tyckt bäst om under 2010, oavsett produktionsår. Nu kör vi:

Bok
Väinö Linnas Här under polstjärnan var som bekant årets givna läsupplevelse för mig. Annars... kom det några böcker i år? Jag har verkligen bara läst gamla klassiker. Bubblare: Thomas Bernhard, Maja Ekelöf, Gitta Sereny.



TV
Som den moderna gubbstrutt jag är ser jag aldrig på teve per se, utan följer TV-serier i form av box eller... hrrmm... "på datorn". Med risk för att vara överjävligt pisstråkig utnämner jag Mad Men till årets TV-serie, även om den börjar sacka. Bubblare: Krigets vindar, Nord och syd, The Walking Dead, I Anneli.

Film
Hinner jag se om Elim Klimovs Gå och se innan året är slut (vilket jag tänkt) så vinner givetvis den. Bubblare: den här filmen.



Sajt
Internet är tråkigt. Eller jag vet inte, summan av delarna är liksom mindre än helheten. Ingen enskild sida, blogg eller webtidskrift är så mycket bättre än de andra att den förtjänar en utmärkelse, men tillsammans ger de ett fullgott utbud av nyheter, analys och förströelse. Eller nåt.

App
Mc Sweeneys.

Serie
Henrik Bromanders och Sara Hanssons kommande serieromaner, i skissform. Bubblare: Bottomless Bellybutton av Dash Shaw.



Spel
Starcraft II, så klart.

Konst
Bessie Harvey på American Folk Art Museum stod inte bara för årets utan kanske hela livets konstupplevelse. Jag ska skriva mer om det vid tillfälle. Bubblare: Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden-konsttrycket.



Skiva
Facit med Säkert!, förstås. Och den kom till och med i år! Bubblare: Coil, Mute-boxen, Holy Fuck, Paper, Flash & the Pan, LCD Soundsystem, M.I.A, Edward Elgar.



Konsert
Jag är frestad att säga AC/DC på Stadion bara för att jag fick uppfylla min inre elvaårings hetaste önskan, men i själva verket är det jämnt skägg (vilket hatuttryck!) mellan Säkert! på Kägelbanan och Simon G på Double Door i Chicago.



Teater
Otroligt nog gick jag faktiskt på teater i år, för första gången på ett halvt decennium (barnteater oräknat). Jag och Vicki såg Venus i päls på Playhouse Theatre. Den var riktigt bra.

Nu ska jag köpa julklappar! i minusgrader!

P.S. Alla bilder i inlägget är (c) 2010 Simon Gärdenfors.

måndagen den 20:e december 2010

Tecknad serie – igen!



Nu är den här – uppföljaren till serien jag visade upp i det här inlägget. Sedan sist har jag också lagt en juleduk på matbordet! Båda serierna kommer i nästa nummer av Galago.

söndagen den 19:e december 2010

De ä ju kult







Jag ids inte ägna mig åt det där "personliga tilltalet" jag ska vara så bra på. Så jag nöjer mig med att meddela att den fåniga serien ovan ursprungligen publicerades i Galago 89. Hej då.

onsdagen den 15:e december 2010

Sverige fungerar



Hej Mats!

Jag har idag inspekterat Radiusbackens utfart vid Tellusborgsvägen och tyvärr kunde det lätt konstateras att situationen verkligen är besvärlig. Jag har därför begärt av husbygget på norra sidan att de skyndsamt skall ta bort det material som ligger på gångbanan och de har lovat att göra detta.

Vi har en ytterligare entreprenör där, Y2-anläggning, som enligt instruktion har försökt lägga ut ett provisoriskt övergångsställe i enlighet med ert önskemål, men det gick icke att komma åt då de samtidigt ställt ut ett staket som hindrar tillträdet. Så får det förstås inte vara och de har idag blivit beordrade att ändra på detta och de kommer redan i morgon att lägga ut ny gångbanebeläggning så att man under dagen kommer att kunna gå på den och angöra övergångsstället.

Vi hoppas därmed att situationen löses på ett nöjaktigt sätt.

Som en parantes kan nämnas att ett övergångsställe kan ge ett högst skenbart intryck av trafiksäkerhet då det krävs att fordonsföraren iakttar den väjningsplikt denne har om det finns en gångtrafikant som vill passera. Då även fordonsförare är människor händer det tyvärr att de brister i denna plikt och den gångtrafikant som bara litar till regelverket kan självklart råka mycket värre ut än den gångtrafikant som försöker passera en väg utan övergångsställe. I det senare fallet kan man nämligen vara tämligen övertygad om att man noga ser sig för, och det är något som gagnar trafiksäkerheten. Den största nackdelen är en förlängd väntetid.

Nu kommer dock det provisoriska övergångstället kvarstå.

Med vänliga hälsningar

C Liljegren
Trafikkontoret

Ja, det dröjde till nästan exakt en månad efter att jag skickat mitt brev, men det fick konkreta resultat. Jag är nöjd.

På allmän begäran



Jag får massor med brev och alla verkar vilja ungefär samma sak.

"Mats, kan du inte publicera ännu fler länkar till recensioner av dina böcker?".

OK, OK, här kommer en ny. Denna gång är det Optical Sloth som tycker att Hey Princess är "en hög med briljans" och ett "odjur" om man ska tro Google translate. Läs mer här.

Om du känner någon som kan engelska så är detta en perfekt present och beställs lättast här.

tisdagen den 14:e december 2010

Att bjuda på sig själv



En av många saker jag hatar är "att bjuda på sig själv". Detta faktum ställdes i blixtbelysning under en våt förlagsmiddag på bokmässan i Göteborg 1996. Dagen därpå skulle Ernie-tecknaren Bud Grace ha ett jippo för den svenska avdelningen (d v s den enda i världen) av sin "ironiska" herrklubb Pirayaklubben. Själv skulle han klä ut sig till "Farbror Sid" och hade efter visst verbalt våld övertalat en tjej på förlaget (d v s marknadsgycklarna Atlantic) att vara "Lillan Honungslår". Nu behövde han bara en "Arnold Arnoldski" (se referensbild nedan).



Bud Grace satte sig bredvid mig, fyllde mig med Avesta klass III eller motsvarande och tjatade som en fyraårig dammsugarförsäljare. Jag vägrade. Han smickrade mig med argument som "jag skulle ha bett Roffe Classon, men han är för gammal", och vissa kollegor drog i gång tjatvalsen "Meeen Maaats duuu måsssteee väääl kunnnnaaaa BJUUUDAAA PÅÅÅ DIIIIG SJÄÄÄÄÄLV!!!" Jag försökte desperat klamra mig fast vid min värdighet och förklara att jag alls inte har några problem med att bjuda på mig själv - jag är självutlämnade serietecknare, för bövelen! - men att det här handlade om att reducera sig själv till statist i en annans tvivelaktiga charader.

Givetvis gav jag till sist upp inför övermakten, för att få lite lugn och ro. Morgonen därpå, i vår lilla skrubb i montern, satte the ugly american på mig fula kläder och ännu fulare peruk, samt målade prickar i mitt ansikte med (permanent) tuschpenna. Det första jag såg när jag kom ut ur skrubben var serietecknaren Max Andersson, som utan att känna igen mig tittade med uppenbart förakt på marknadsgycklaren. Sedan såg han att det var jag, och blicken förvreds i en grimas av det som idag kallas sekundärskam. Min egen primärskam var tjock, svart och kladdig som tjära. Jag var anställd som redaktör för det finkulturella flaggskeppet Galago, up-and-coming serietecknare hyllad i DN, Svenskan och Aftonbladet. Om jag bara kunde få ro att sitta hemma och rita nån gång skulle jag snart ge ut en egen bok, precis som mina vänner David Liljemark och Daniel Ahlgren redan gjort, och sitta på mässan och signera den och kanske få vara med i Nöjesguiden.



I stället fick jag vandra till Barnens torg, eller vad det nu hette på den tiden, med de andra pajasarna och spela apa inför vuxna män som betalat pengar för medlemskap i något som hette Pirayaklubben. Just som det hemska höll på att ta slut hörde jag en lika bekant som road stämma ropa "titta, det är ju Mats!" och såg en klunga av mina vänner som på väg från Linda Norrman-Skugges författaruppläsning (så jävla 1996!) råkat passera min moraliska bilkrasch och givetvis inte kunde vända blickarna ifrån den. Och så var förnedringen total.

Senare samma dag, när bara de svarta prickarna från Bud Graces vassa penna satt kvar i mitt ansikte som Kainsmärken, kom en reporter och en kameraman från Rapport till Atlanticmontern. Efter att ha talat med Roffe en stund gick reportern över till mig och undrade om jag ville vara med i aftonens 19:30-sändning. Jag han tänka "upprättelse!" och "de ska alltså göra något om Galago! I Rapport!!!" innan journalisten berättade vad han hade i åtanke för mig. "Vi ska alltså göra en grej på att Atlantic ger ut Svenska MAD igen. Och vi tänkte lätta upp det genom att göra nåt kul - till exempel att du sitter med en Mad-tidning på huvudet medan någon häller vatten på dig ur en vattenkanna."

(Ta gärna en paus här. Läs om meningen ovan. Andas. Föreställ dig att du var i mina kläder.)

Jag tackade - ganska ohövligt - nej, och beslutade mig för att lämna mainstreamseriebranschen så snart ekonomin tillät. Några veckor senare lades fotona ovan upp på Ernies primitiva hemsida, som på den tiden var en av Sveriges 20 mest besökta. För att riktigt gnugga in min insignifikans var de här bilderna i mer än ett års tid de enda foton av mig som fanns på internet.

Nu lägger jag själv upp dem, för att fira blogg'ns hundrade inlägg genom att, just det, bjuda på mig själv.

måndagen den 13:e december 2010

Nähä!?



"Rätten att se Mats Jonssons självbiografiska genitalier är kanske ingen viktig fråga i sig", skriver Martin Abrahamsson på Aftonbladets kultursida idag. Där går möjligen våra åsikter isär en smula, men det hindrar inte att det är en läsvärd text.

söndagen den 12:e december 2010

Till stranden



Någon gång under 00-talets första hälft fick mina föräldrar ett brev från lokala skattemyndigheten. Deras fastighet – alltså mitt barndomshem – hade upptaxerats eftersom den låg strandnära.

Min far funderade över vilken strand han kunde tänkas bo nära, tittade på kartan och kom fram till att stranden i fråga måste vara Bollstaåns. Men hur skulle han få skatteverkets byråkrater att inse att denna strand 1) inte låg speciellt nära och 2) inte var särskilt attraktiv? Jo, vi skulle spela in en film.

Tyvärr kunde jag av tekniska skäl aldrig få ut den på dvd-skiva eller vhs-band, varför resultatet aldrig nådde skattekontoret. Men de kanske får se filmen nu?

fredagen den 10:e december 2010

Små ord av hat



Det finns vissa ord jag hatar. Ganska många, faktiskt, men det är inte riktigt det jag talar om nu. Att man hatar ord som "nätverka", "pepp", "krispig", "Carl" eller "fluffins" är ju underförstått, men det jag syftar på är de vanliga vardagsorden som varje gång jag hör dem fyller mig med ett till äckel gränsande förakt. Helt oförklarligt. Jag kommer bara på tre av dem nu, men här är de:

1. Badlakan
2. Duschkräm
3. Drickyoghurt

Alla tre är sammansatta ord, har det något med saken att göra? Att två av dem är kopplade till tvagning, är det relevant i sammanhanget? Finns det någon annan som utan synbar anledning hatar oskyldiga ord?

torsdagen den 9:e december 2010

Wööh, Jonsson har kontakt med Blogger



Först ett mycket litet tillkännagivande: Version 1.0.2 av min applikation Serieromaner finns nu att ladda ned från AppStore. Bortsett från några smärre buggfixar är den viktigaste nyheten att mästerprogrammerarna på Babel Studios finkalibrerat scrollningen, vilket gör att övergången mellan rutorna nu är mjukare. Bättre läsrytm, vettu.

Annars så sitter jag på Galago trots att jag har min lediga dag. Jag ligger lite efter med några viktiga saker, och ska ordna fram en gran till Ordfronts julfest i morgon. Vi håller på att förbereda ett schangdobelt julpynt, som jag hoppas kunna visa upp på blogg'n vad det lider. Jag har i alla fall redan skrämt vettet ur halva kontoret med delar av den.

Det är väldigt mycket december nu. Mycket att göra både hemma och på arbetet innan friden sänker sig, och jag tror att det är det förträffliga vintervädret som gör att motivationen att träffas och dricka glögg är ovanligt hög i år. I fredags var familjen Jonsson hos våra vänner Inger, Kenneth och Dan för att äta fiskgrytan från himmelriket, dricka sån där glögg och se på bilder från Ingers resa till Tanzania. där hon hälsade på dottern Emy, som gör sjuksköterskepraktik. Mycket intressant, och trevligt att sedan bära ett sovande barn hem genom vintern.

Lördagen, alltså. Efter att ha transporterat samma barn till Jeanette, där hon skulle göra pepparkakshus och träffa kaninen Allan, var det dags för Säkert på Kägelbanan. Det var förstås jävulska bra, och den ombonade matinéspelningen på ett Södermalm i nysnö skapade en stark känsla av att vara tillbaka i Kramfors vid juletid och gå ut på Kramm eller Gladan, fast mer renodlat positivt. Lustigt nog skrev Po Tidholm precis samma sak i sin recension av fredagskonserten, så det kan inte vara en slump. Som extra bonus stötte jag dessutom ihop med Anneli Furmark!

På väg hem till Kransen där vi skulle äta pubmat på Tre vänner, gick Vicki och jag och hatade folks konsertbeteende. Givet hat är ju "hon är min, Parken i Kramfors"-posen och "Annika Norlin fullständigt dold bakom en filmande jävla iPhone 4" , men i dagsläget är nog det förutsägbara hit-jublet och - framförallt - teambuildingskrattet större hot mot musikindustrin.

Sedan kom vår dotter åter, det dracks glögg och hustrun försvann iväg med barnvakten och hennes eskort för att, just det, dricka mer glögg.

Söndag: Svt Play-sömn (nu kan Ellen faktiskt byta program själv, det är bara självförtroendet att göra det som inte riktigt är där ännu) och sedan bussen till Nackas västra utposter för middag hos Marisol och Tobias. Ingen glögg! Kom fram till att min app inte funkar på iPad. Ellen larvade sig med värdparets samling av souvenirs, novelties, partytricks. Buss hem i mörkret.

Det var en bra helg. Sedan dess har jag bara jobbat Galago, ritat serier, korrat ett nummer av Level, utfört hushållsnära tjänster (faktiskt så hushållsnära att de nog får ses som en del av själva hushållet) och sett min arma hustru försvinna in i magsjukan.

Jag avslutar med en bild på en del av Galagos utbud på Ordfronts rea i garaget i går. Fatta vad ni missade!

tisdagen den 7:e december 2010

Förträngningsmästarna



Efter det oerhörda gensvaret på det där Facebooks blev jag tvungen att ta reda på hur den exakta frågeställningen löd när jag var fråga i Vem vet mest i fredags. Tack vare det moderna biblioteket-i-Alexandria som är Svt Play kan ni nu se svaret – alltså frågan – ovan. Givetvis hade den tävlande inte den blekaste aning, och det är väl precis som det ska vara.

måndagen den 6:e december 2010

Fest i september



Det här är september månads bild i den nya Tilt-kalendern för 2011 som vi på Galago samproducerat med Alma Europa. En hel del "heta" serieskapare medverkar och den gör sig mycket bra på väggen i gillestugan. Almanackan är lite hemlig sådär, och kan bara beställas härifrån. Endast 50 spänn, köp två!

söndagen den 5:e december 2010

Låt oss intervjua som om det vore 1994


När jag för några minuter sedan kom på idén att lägga upp den här artikeln som ett led i min gammalt-mög-på-söndagar-satsning gick en skälvning genom indie-Sverige. En miljon röster skrek ut i korus, och sedan tystnad.

Ja, det är min intervju med Brainpool i Dagens Nyheter från våren 1994. Den ägde rum i frukostmatsalen på det där trista hotellet på Söder, är det Alexandra det heter? Bandet var bakfullt men trevligt, med viss reservation för J Kask, som jag upplevde som en smula arrogant (alternativt bakfullare än de andra). Jag bestraffade honom i alla fall genom att inte ge honom ett enda citat i artikeln, hö hö hö!

Jag fick ett promoex av Soda och gästlisteplats till releasefestspelningen på Gino. Det var stora saker för Mats Jonsson, nyss fyllda 21. Den där praktikterminen på DN fick mig – och det är ett oomkullrunkeligt faktum – att växa som människa. När jag darrade in i skrapan första dagen var jag ännu rädd för allt, och då framförallt för att tala i telefon med folk jag inte kände. Att med kort deadline dagligen åstadkomma läsbara artiklar i en stor tidning var som att tvingas åka tocket dära fritt fall, bli förälder eller att vidröra en rotvälta på daglig basis. Bara att blunda och hoppa, liksom.

Det funkade. Makttrippen att inleda telefonsamtal med "Hej, Mats Jonsson, DN" var ren aromaterapi, och när jag fem månader senare intervjuat såväl Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg som Allan Edwall, Kristina Lugn och köttmästarn i Varuhuset, var jag måhända fortfarande ett nervknippe, men jag förmådde i alla fall fungera i stort sett normalt. Det enda jag bangade för var att intervjua Nick Cave, och det kanske var lika bra.

Men nu var det Brainpool det skulle handla om. När de spelade i Sundsvall ett år senare gick jag backstage och sa hej, men misslyckades med att ragga upp Dagbladets indiekorrespondent. Bara någon vecka senare var jag på besök i Stockholm för att se PJ Harvey och insåg att jag och D Birde hade gemensamma vänner. Han var mycket trevlig och vi stötte ihop då och då i utelivet.

Åratal senare, 2002, recenserade han min bok Hey Princess i Sydsvenskan. Jag och Brainpool hade gått varvet runt. Den där morgonen 1994 var jag lärjungen. Nu var jag mästaren.

fredagen den 3:e december 2010

Wille är en motherfucker



En återkommande figur i Joe Matts serier är hans vän Seth, som också är självbiografisk serietecknare men i övrigt Joes motsats. Där Joe är direkt och aningen burlesk, är Seth lågmäld, elegant och gråtmilt sentimental. I andra delen av hans mästerverk It’s a Good life If You Don’t Weaken finns en scen där tecknaren, som alltid klädd i kostym av 50-talssnitt, stirrar in i en restaurangs patetiskt utsmyckade skyltfönster och nästan lyckas röra sig själv till tårar genom att tänka på hur innehavarna försökt och försökt för att göra sin restaurang fin, men aldrig lyckas och säkert lär tvingas till konkurs. Historien publicerades under en period av ett par år i Seths tidning Palookaville, och efter de första numren var jag rörd men frustrerad. Varför göra en serie om sin fixering vid flydda tider och gamla tråkiga skämttecknare, när han bara i förbigående visar att han träffar en flicka, blir ihop med henne och sedan stöter bort henne? Vid berättelsens slut var jag tillintetgjord. I de senare numren utvecklades den till ett slags deckare, där Seth reser runt i småstäder på den kanadensiska landsbygden där han växte upp, för att söka efter den bortglömde 50-talsskämttecknaren Kalo, ”för att ingen annan bryr sig om vad som hände med honom”. På vägen stöter Seth ihop med ensambarn, excentriska motellgäster och sina egna barndomsminnen. Kalo visar sig vara död sedan flera år, men Seth får tala med hans dotter och åldriga mor, och läsaren lägger boken ifrån sig sorgsen men ändå ganska glad - den bortglömde tecknaren levde ändå ett bra liv, trots att hans dröm att få rita i New Yorker falnade och hans verk snart glömdes bort.

Det är den mest rörande självbiografiska serie jag läst, ett portalverk som utvecklade en dittils ganska navelskådande, sex- och relationsfixerad genre. Men efter en tid började nyfikna läsare göra sina egna efterforskningar. Det visade sig då att Kalo aldrig existerat och alltså inte gjort de skämtteckningar som publicerades i anslutning till serien. Det var Seth själv som hade ritat dem. Serien var inte alls självbiografisk.

Einar sa inte ens hej, utan hans första replik var ”Wille är en motherfucker”. Jag hade precis satt mig ner med kaffe och en muffin med citronkräm framför datorn och ännu ett avsnitt av Babylon 5 när han ringde och störde. Han borde kanske rita lite istället, men nej då. Han måste prompt ringa och berätta att han talat med ätstörningar-/skärsårsflickan och att tatueringen var klar och att han avtalat med henne att de skulle ta en öl så att han fick se den i verkligheten när han var i Malmö för att föreläsa på Konsthögskolan – så fick han det sagt också – och att det lät lovande och trevligt även om hon blev nervös och att han ringt Wille och ”råkat nämna det” och att Wille varit full eller bakfull och med ett krokodilleende lät det som sagt att hon säkert var alldaglig och att Einar ändå inte skulle få komma till och om han fick det så skulle han aldrig bli av med henne, men på fel sätt. ”Att han aldrig kan vara glad för någon annans skull!”, sa Einar. ”Han är så… låg!” Jag undrade vad det fanns att bli glad över, men sa att Wille nog bara var avundsjuk. Grattis, Einstein. Men det var väl det som Einar ville höra och jag, jag ville väl se på Babylon 5.

torsdagen den 2:e december 2010

Vilken höst vi hade



Den 15 augusti nästa år ges min serieroman Din barndom ut på Galago förlag. Här är en av de 154 bilder Petter Sjölund tog under omslagsfotosessionen härom månaden. Det är kanske ganska uppenbart att det rör sig om en direkt fortsättning på Hey Princess?

onsdagen den 1:e december 2010

Epakungens like-lista



Den där Facebook, alltså. I går kväll upptäckte jag att det finns något slags funktion där man kan sila "folk du kanske känner" genom olika filter beroende på gymnasieskola och bostadsort och så. Ett av de ansikten som passerade revy framför mina utvakade ögon som under en grotesk maskerad, tillhörde en kille från Bollstabruk som gick två år över mig på högstadiet.

Jag störde mig alltid som fan på den där typen. Jag tror inte att han var någon av de värre pennalisterna - han kan faktiskt ha varit helt oskyldig när det kom till övergrepp - men han hade ett fånigt smeknamn och var djävulskt populär, både bland tjejerna och hos yngre, beundrande pojkar. När jag går förbi det nedlagda gatuköket om somrarna (se bild ovan) är det fortfarande som att jag ser honom sitta där i sin gigantiska epatraktor byggd på ett helt jädra långtradarchassi, omgiven av de andra killarna i sina vanliga små epatraktorer eller på sina mopeder och runt dem tjejerna och de ännu yngre, barnen. Han var epakungen, men samtidigt liksom fräsch. Alltid nystruken skjorta, välsprayad hockeyfrilla och ansad moppemustasch.

Han är stilig. Han kör en riktig långtradare nu. Han äger till och med flera stycken. På avstånd utgör hans livsbana en lång, rak landsväg från A till B, ungefär som jag antar att min egen kan göra. Jag ritade serier då, jag ritar serier nu. Vi blev det vi ville bli. "Vi som är som vi är. å blev som vi skulle!!!"

Men ändå blir jag fortfarande provocerad av Epakungen. Vill rispa lacken. Kanske är min ryggrad ännu inte fullt uträtad trots femton års fütter mein Ego långt borta från hans kungadöme. Det är kanske därför som jag nu offentliggör...

Epakungens like-lista:
New Scania
Vi som alltid tar med oss mobilen
Vi som gillar Julmust
Visa pedofilers identitet , vi som vill skydda våra barn!
Vi som ignorerade Farmville
Spara vatten... DUSHA TILLSAMMANS
Tjejer tänker bara på sex medans killar vill prata känslor
Ronny o Ragge
Robert Gustavsson
sig själv
Livin´ Cover
Jag kör inte för fort, jag bara åker i en hastighet som passar mig
Det heter inte tjock, det heter porrigt mullig!
Aladdinasken
Captain Morgan Sverige
Scania R730 V8
YouTube
Spotify
Vi som hatar söliga gamlingar i trafiken!
Fight Cancer
Tacka aldrig nej till en kopp kaffe, det kan ju vara en kask.
Chip Foose
Riktiga män har skägg och inte nån rosa skjorta!!!
Praktikanten Jerry
Vi som älskar att mysa <3
Hotellfrukost
Hallonlakritsskalle
Vi som vill ha BOLLHAV för vuxna !
Riktiga män bakar och lagar mat
Alla vi som älskar att duscha varmt !
Går det inte att laga med silvertejp är det trasigt
Helg!
Äh.. Ja gör de imorgon
Sovmorgon
Grillat och en kall öl - ja tack!
VI SOM ÄLSKAR ATT ÅKA UTOMLANDS!
När man slutar leka är man inte vuxen, då är man död!
Alla vi som inte röker!
Vi som har minnen till gamla låtar ♪
Vi som hatar myggor
Åldern spelar ingen roll, det är kärleken som räknas.
Vi som skiter fullständigt i att viktoria och daniel ska gifta sig .
Älskar att ligga sked
Använd blinkers,GUBBJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Dem snyggaste tjejerna har kurvor!
Vi som har osynliga magrutor
Kan Timrå IK nå upp till 10 000 fans före MODO?
Damtussar är bara ett bevis på att man har annat att göra än att städa!
Vi som är som vi är. å blev som vi skulle!!!
Vi som alltid tar med oss mobilen
Vi som gillar Julmust
Vi som ÄLSKAR vårat Sverige!
Älskar att bli kliad på ryggen
Visa pedofilers identitet , vi som vill skydda våra barn!
Grilling
Vi som älskar öl
Vi som ignorerade Farmville
Jag va nykter imorse men nu börjar de ordna upp sig !
Oj, det glömde jag..
Spara vatten... DUSHA TILLSAMMANS
Vi som gillar att ligga och dra oss i sängen på morgonen
I love My Children So Much Founded By T. Heath
Så mycket bättre
Solsidan
Two and a Half Men
att pussas.
Stig-Helmer Olsson
FÖR MIG, ÄR DU PERFEKT
Sean Banan
Tjejer tänker bara på sex medans killar vill prata känslor
Maria Montazami
Robert Gustafsson
Kladdkaka
Ronny o Ragge
Hur i helv*te kör han egentli.. Aha, det var en kärring.
Vi som älskar att höra någon säga ''Jag älskar dig'' <3
Ge ICA-Jerry fast anställning
Robert Gustavsson
sig själv
Erik och Titti på Rix FM
Det är inte jag som förklarar dåligt, det är du som fattar trögt
VI SOM INTE KAN LEVA UTAN MUSIK!!!!!!!!!!!!!!!!!
ICA Jerry
ICA-Jerry
Grannen i Beck
Grannen i Beck
Berra Ohlsson
Ronny & Ragge
Livin´ Cover
Larz-Kristerz
Det heter "Lägda" och inte "Åker".
Jag kör inte för fort, jag bara åker i en hastighet som passar mig
Lärare slår sin elev framför alla andra i klassen, Shockerande!
Topp 10 roligaste bilder på barn som stirrar på tjejers bröst
2 12 Män
Vara Med Barnen
Att pussas är bra för hjärtat, kärlek är bra för själen<3
Det heter inte tjock, det heter porrigt mullig!
När jag var liten, Då var man ute! Inte vid någon jävla dator!
Jag hatar när man råkar spänna sig så tröjan går sönder...