Det vi söker efter

Jag fick i uppdrag att skriva en text. En tidskrift ville att jag skulle skriva om sanningen. Kanske rita också. Något slags essä. Min vän Einar ringde samma kväll, men jag ville inte berätta om mitt erbjudande eftersom ryggraden varnade om att han skulle kunna bli avundsjuk. Einar fick inte så många uppdrag längre. Efter att ha förnyat seriekonsten under 80-talet och haft sitt rosiga, stabila ansikte på omslaget till Månadsjournalen var han nu ungefär lika het som de tummade dödsboexemplaren av sagda tidning i femkronorsbackarna nere i hörnet Bellman/S:t Paul.

Vi satt i varsin lägenhet, jag på Södermalm och han i Skärmarbrink. Jag med min flickvän och han med en ständigt växande samling coffeetableböcker att dra av som inspiration. Einars karriär hade vuxit sig krokig som en tjurtall på urberg. Älskad av parnassen för sina serier gav han sig på teater, bildkonst och små prosaförsök som mottogs artigt men utan kraft. Och inte sålde det heller. Vännerna åts upp av bitterheten och kvinnorna hade aldrig funnits där, kanske bolmade ångesten och rädslan ut genom de små ögonen ovanpå på de röda kinderna redan på tiden han hade en chans och jag inte kände honom.

Men han hade mig och Wille. Mig som han kanske borde ha hatat, men vars uppriktiga beundran gjorde honom immun mot den kollegiala avundsjukan. Inte för att mina framgångar varit så mycket att skriva hem om, men bara det faktum att jag ritade på mina självbiografiska serier och fick ut dem i tjocka böcker och i någon tidning ibland och skrev texter om mitt liv och mina vänner och läste dem på festivaler och gjorde precis det han slutat göra skulle vara nog för att få honom avogt inställd. Men med beundran kommer man långt, håller man bara fast vid den blir man till sist ofarlig. Nästan lika ofarlig som Wille, som inte skrivit en dikt utanför Blecktornskällarens avestafläckade servetter på ett drygt decennium, utan levde på sjukpension och de releasefester han med en slug gammal krokodils väderkorn nosade sig fram till när han dinglade fram längs trottoarerna. En trogen telefonterrorist med bara kavajen och minnena mellan sig själv och a-laget. Bara ett tioårigt konstnärsstipendium och tio mappar pressklipp stod mellan honom och Einar, bara en flickvän och ett jobb och ett dussin vänner och femtio ritade sidor i halvåret mellan Einar och mig. Och ett uppdrag på något essäliknande.