Fortfarande inget svar från trafikkontoret. Min kusin Fredrik, som har både bil och körkort, hävdar dock att en tillfällig hastighetsbegränsning infördes på min gata för länge sen, men faktum kvarstår - gatan är livsfarlig. Nästa steg: spikmattor. Jag ska nog ta tjänstledigt från mina arbeten och lägga all min tid på att göra Tellusborgsvägen säkrare. Ungefär som min gamle optiker i Kramfors som sa upp sig för att motarbeta Höga kusten-bron på heltid. Och det gick ju bra:
Vilket för mig in på en bussresa till min hembygd i mitten av 90-talet. När vi i mörkret passerade Höga kusten-bron, som då var under uppförande, sa en passagerare "oj, vad är det där?". En medelålders kvinna som dessförinnan betett sig fullkomligt normalt reste sig upp i mittgången, äskade tystnad och började föreläsa. Det enda jag minns är "å de bli EUROPAS FJÄRDE LÄNGSTE HÄNGBRO, pylonren ä 182 meter hög å han bli bare tjuge meter kortare än GOLDEN GATE i LOS ANGELES". Mannen som undrat såg nu skrämd ut, och det som brann i kvinnans ögon kan inte ha varit något annat än chauvinism.
Egentligen var det inte alls det här jag skulle öda viktig bloggartid på, utan jag skulle lägga upp uråldriga artefakter på internet. Det är ju söndag och allt. Klicka här så kan du lyssna på en inläsning av texten Häxan, som gjordes under de i ljudteknikerkretsar legendariska Alla gör ont-sessionerna i Studio Dayw på 00-talet. Och inte ord om mina sj-ljud, tack.
Annars så tillbringades större delen av helgen i Uppsala, hos min kusin Frida med familj. (Frida och hennes make Olov finns förresten med på ett hörn i flera av mina serier, så sväva inte i ovisshet om huruvida vårt Uppsalabesök står i en relevant relation till mitt konstnärskap.) Det var jävulska trevligt att se våra barn leka med varandra, åldersbestämma farmors frysbox (ca 1957), promenera i snön, äta röding, få stryk av Hilding, 6, i Star Wars-Monopol, spela Star Wars-flipper (ja, förra helgen skrev jag att jag aldrig skulle spela flipper mer, men va fan) och sitta upp till halv fyra och diskutera politik med Olov. Det är liksom sådana dagar som i all sin enkelhet får mig att komma ihåg att livet pågår för fullt, och inte bara innebär en väntan på pensionen och att ungarna ska bli stora.
Hm. Det där lät mycket mer deprimerande än jag tänkt. I själva verket är jag inte alls ledsen. Riktigt glad, faktiskt.
Och inte ett ord om digitaldisten, tack.
SvaraRadera