Nä nä nä

Ingen stärkte mig i min övertygelse att bokstavstroget skildra mitt liv så som Joe Matt. Han dök upp ungefär samtidigt som mina serier tog steget från vardagsanekdoter till olycklig kärlek och körde över mig som en timmerbil. En excentrisk amerikan i trettioårsåldern som flyttat till Toronto, dyrkade Woody Allen och gjorde serier utan en tanke på konsekvenserna. Kulmen nåddes redan i det andra numret av hans tidning Peepshow, där hans flickvän Trish läser det första numret, som handlar om hur Joe blir handlöst förälskad i Trishs väninna, går runt och kåtar upp sig över henne en hel sommar men till sist ger upp och ritar en serie om det i stället. Nummer två skildrar Trishs vrede och förnedring, hur de misshandlar varandra fysiskt och psykiskt och Trish till sist lämnar Joe. Sedan dess har Peepshow handlat om Joes misslyckade försök att först få henne tillbaka och sedan att hitta en ny flickvän. I de senaste utgåvorna är han en ensam 40-åring som inte haft sex på åratal och tillbringar sina dagar med att sitta i ett litet hyresrum och med hjälp av två videobandspelare klippa ihop den perfekta porrfilmen. Joe Matt lärde mig två saker. 1. Är man ärlig och självutlämnande resulterar det i historier det inte går att värja sig mot. 2. Låter man konsten gå före livet är man en idiot.

”Hon lät snygg”, sa Einar. Skämtsamt svinigt, förstås. Om någon avlyssnat våra telefonsamtal de långa kaffedagarna då min flickvän var på jobbet skulle nog Einar aldrig få vara med i Bang mer. Men det var bara en tunn fernissa av omklädningsrum utanpå allt det fina i oss, det lovar jag, inte tvärtom. Och visst fick hon hans tillstånd att göra en tatuering, Einar skulle till och med skicka en rentecknad kopia för tatueraren att utgå ifrån. Med vanlig post. Och jo, berättade Einar medan jag höde hans katt och hans perkulator i bakgrunden, hon lät lite ledsen och nervös på rösten, säkert med ett eller annat psykiskt problem som hon antagligen sökt för. Kanske ätstörningar, kanske skar hon i sig som de där flickorna han läst om på DN:s "Insidan" och jag sett live på Café String när någon yngre vän lurat iväg mig från köksbordet. Och hon var säkert nervös över att tala med Einar i telefon, sa jag. Einar sa ”nä nä nä” och jag trugade tills han sa ”ja kanske”.