torsdag 18 november 2010

Disktrasa spis kylskåp och varje individuell kakelplatta



Hösten började gå och ja, jag ritade och jobbade men essän låg över mig när jag vaknade och stack foten i munnen på mig när jag skulle sova. Jag ville skriva den, men kanske låg det över min förmåga; en självbiograf ska bli vid sin läst och Einars svalnande blod och spretande karriärförsök skrämde mig. På lediga stunder kom jag på mig själv med att ta ledigt. Jag läste Ivar Lo och tänkte på min familj; laddade ner alla fem säsongerna av science fiction-serien
Babylon 5 från Bittorrent och såg avsnitt på avsnitt kväll efter kväll medan min flickvän sov på soffan. Hade ingen kabel melan datorn och TV:n, så jag såg dem på datorskärmen och lyssnade med lurar. Galaxen stod i brand, hela planetsystem utplånades av Skuggorna och jag gjorde allt för att inte tänka på livet utanför lägenheten.

Jag borde tala med Einar om det. Han lärde mig inte allt jag kan, men var den som fick mig att fundera över vad jag berättade i mina serier och framförallt hur jag berättade det. I min första seriebok gick jag bara på ren intuition och vilja, som en slåttermaskin bröt jag nacken av vänner, föräldrar och olyckliga kärlekar… det hände ju, det var ju så det gick till, det är mitt eget liv det handlar om, ni andra är bifigurer utan medbestämmanderätt. Bilderna var överlastade av onödiga detaljer som tog timmar att rita dit – vadå, vi satt ju i köket och pratade, då måste jag ju rita diskbänk smutsdisk disktrasa spis kylskåp och varje individuell kakelplatta, de fanns ju där! Jag var så mycket naivist det alls går att bli, både som tecknare och berättare. Mitt liv var mitt konstverk och jag gjorde ändå bara serier om såna som skrivit ut sig själva ur mitt liv.

Einar var mycket mer försiktig. Var det konstnärliga val, ointresse eller personlig feghet som fick honom att dölja sina tankar och erfarenheter under lager på lager av surrealistiska lökskal? Det fanns ingen klar linje i det han gjorde, och så här i efterhand kunde hans svarta men samtidigt trösterika serier ses som en smula ytliga formexperiment.

Men då och då fick jag bevis på att formexperimenten fortfarande förmådde beröra. En dag under hösten kom ett mail med subjectraden ”Einar?”. Det var från en kvinna som hörde av sig till mig eftersom hon visste att Einar och jag kände varandra. Det här hände ibland, eftersom Einar hade hemligt nummer och hatade internet och allt vad det stod för. Hon ville komma i kontakt med honom för att få tillstånd att tatuera in en av hans figurer, som ”hjälpt henne när livet varit för svårt”. Jag slängde mig på luren och mycket riktigt fick det honom att tina upp. ”Kul med unga tjejer som gillar det gubben gjort”, sa han med uppriktig ironi och skrev ner hennes namn och nummer, ett Malmönummer. När jag frågade hur han kunde veta att hon var ung mörknade hans stämma en kvarts oktav och muttrade något om att använda e-post i stället för riktig post. Lille Einar… min storebror, min farfar, min son.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar