tisdagen den 30:e november 2010

"Fan att man inte kan få tag på ett par vettiga Docs i den här stan man borde fan bo i London"


Modeblogg! Modeblogg! Jag har egentligen ingenting att skriva om, men noterade att mitt post count stod på 88 och då kan ju någon tro att jag är nazist. På det viset kan vi ju inte ha det, så nu ska ni få läsa något jättespännande:

Härom veckan började det bli kallt. För kallt för gymnastikskor. Det enda marginellt varmare jag hittade i källaren var ett par nötta Clarks med förtorkade skosnören, så jag gav mig ut på jakt. Eftersom alla vinterskor är fula fick jag snart grava problem, men tänkte plötsligt - precis som miljoner andra medelålders alternativfejor västvärlden över gjorde i samma ögonblick - "Doc Martens!". Snart vandrade jag Gamla Brogatan upp och ned i jakt på "pjucks" medan snöflingor singlade ned över Sko-Uno, Blue Fox och Shock, precis som under det där Stockholmsbesöket på sportlovet 1992. Det kändes märkligt och lite obehagligt men samtidigt ganska skönt.

Allt i min storlek var slut. Det var då jag tänkte tanken som blev rubrik till blogg'ns 89:e inlägg och samma kväll köpte jag för första gången i mitt liv skor på internet. Från London. Nu har jag dem på mig och allt känns bra. E-handel är både vårt förflutna och vår framtid.

I övrigt: Expressens kulturchef har bloggat om Hey Princess-censuren. Jag misstänker att Apples amerikanska moralsyn i kombination med företagets totala kontroll över en viktig distributionskanal för svensk kultur kommer att leda till en rejäl debatt vad det lider. Nästan mest intressant är hur företaget jag en gång hyste ganska varma känslor för (underdog-fenomenet, ni vet) arbetar hårt på att bli ett slutet ondskans imperium som aldrig kommenterar något överhuvudtaget. Hur många gånger på sistone har man inte läst kritiska artiklar som avslutas med meningen "vi har sökt Apple för en kommentar, men misslyckats"? Jag tror inte att de kommer att kunna hålla på så här speciellt länge till.

söndagen den 28:e november 2010

Norrland, tv, dårhus, "poesi"



Dagens "äldre" bidrag är en tidigare opublicerad serie som krafsades ned på elva minuter, om aftonen den 29 mars 1992. Jag tycker fortfarande att gaget är ganska roligt, faktiskt. Och föga anade jag att jag exakt 14 år senare, på dagen, skulle bli far. Snarare trodde jag att jag skulle dö som oskuld, efterlämnande blott några "grafiska poem" (aaargh!).

Den här veckan har jag sannerligen inte bloggat som det anstår en fri man. Jag har inte ens något vettigt att skylla på, då veckan varit som veckor är mest. Måndag arbetade jag på Galago som vanligt, tisdag hade hela Ordfront så kallad verksamhetsplanering hela dagen. Onsdag åkte jag med min kollega Malin till Gävle för att ha möte med Jan och Maria Berglin. Gemytligt samtal, god lunch och massor av snö. Alltid trevligt att vara i Norrland, även om det bara är några steg över gränsen och för några timmar. Väl åter i Svealand köpte jag ritpapper på Matton och plockade upp korr på Reset Media. Hann ändå hem innan Ellen lagt sig.

Torsdag? Ritade en halv sida, läste korrektur i många timmar. Fredag: Sov ut efter nattkorret, läste lite mer korr, lunch med min vän Mikael i Vasastaden, sedan vara hemma med barnet och rita lite, lite, lite serier medan hustrun var på så kallat after work. Lördag? Kälkbacken (eller snarare stjärtlappsbacken) med ungen och övervakande av hennes pepparkaksbak med grannpojken. Idyll, alltså. Om aftonen: Coop Forum hade slut på pulkor men jag hittade en citruspress. Såg något slags kass film, spelade Starcraft. Idag: Fick sovmorgon. Bakade lussekatter. Åt middag. Fikade. Och här är vi nu. Efter att ha bakat med barn två dagar i rad känns det som att jag tillbringat helgen på dårhus. Dock inte ett sånt där modernt, otäckt dårhus där folk skär i sig själva, utan ett gammalt hederligt dårhus där folk går omkring och tror att de är Napoleon.

Men ja, ni har inte direkt missat något. Mitt liv var mycket mer glamoröst i höstas, av någon anledning. Eller så ligger det bara i prosadräkten.

I alla fall, på tal om undermålig film och tv, så lyssnade jag på nån ny skit TV4 serverar på totalsponsrat silverfat som "svensk deckare" i typ tisdags. Vicki var trött efter arbetet och surfade på nätet i soffan och såg detta - vad hette det, "Wärn"? - med ett halvt öga medan jag ritade serier och lyssnade på det. Grejen är i alla fall att "Waern" visade sig vara en sämre, svensk version av världens i särklass sämsta tv-serie: "Navy CIS". (I vanliga fall kursiverar jag titlar, men vare sig "Navy CIS" eller "Wern" är värda det omaket.) Det som gör dessa tv-serier så usla är att de i brist på idéer och begåvning måste slaska på med orimligt grov brottslighet (à la halshuggen man upphängd i fötterna med en massa slaktade smådjur arrangerade kring sig) och väga upp det med putslustig dialog (à la "ha ha, DU är den SISTA jag skulle fråga om råd om KÄRLEK!"). Resultatet: En timslång Ica-reklamfilm med ett groteskt likfynd var tionde minut. Jag ska aldrig mer lyssna på tv. (Att titta på tv slutade jag med för länge sen.)

Jo, en sak till: Dagens Nyheter, alltså. Jag har prenumererat i bortåt femton år, men snart har jag fått nog. En gång i tiden, för inte alls länge sedan, fick man läsa Nina Björk eller Göran Greider på söndagarna. Nu förväntas man vilja läsa Ann Heberleins texter om hur viktigt det är att gå i kyrkan. Det är ju så att man vill gråta.

Förlåt för att jag skriver så mycket om lågpannad populärkultur som tv-deckare och boulevardpress. Jag lovar att kompensera detta med en jämförande analys av Thomas Bernhard och Robert Musil i nästa vecka.

onsdagen den 24:e november 2010

Nä nä nä



Ingen stärkte mig i min övertygelse att bokstavstroget skildra mitt liv så som Joe Matt. Han dök upp ungefär samtidigt som mina serier tog steget från vardagsanekdoter till olycklig kärlek och körde över mig som en timmerbil. En excentrisk amerikan i trettioårsåldern som flyttat till Toronto, dyrkade Woody Allen och gjorde serier utan en tanke på konsekvenserna. Kulmen nåddes redan i det andra numret av hans tidning Peepshow, där hans flickvän Trish läser det första numret, som handlar om hur Joe blir handlöst förälskad i Trishs väninna, går runt och kåtar upp sig över henne en hel sommar men till sist ger upp och ritar en serie om det i stället. Nummer två skildrar Trishs vrede och förnedring, hur de misshandlar varandra fysiskt och psykiskt och Trish till sist lämnar Joe. Sedan dess har Peepshow handlat om Joes misslyckade försök att först få henne tillbaka och sedan att hitta en ny flickvän. I de senaste utgåvorna är han en ensam 40-åring som inte haft sex på åratal och tillbringar sina dagar med att sitta i ett litet hyresrum och med hjälp av två videobandspelare klippa ihop den perfekta porrfilmen. Joe Matt lärde mig två saker. 1. Är man ärlig och självutlämnande resulterar det i historier det inte går att värja sig mot. 2. Låter man konsten gå före livet är man en idiot.

”Hon lät snygg”, sa Einar. Skämtsamt svinigt, förstås. Om någon avlyssnat våra telefonsamtal de långa kaffedagarna då min flickvän var på jobbet skulle nog Einar aldrig få vara med i Bang mer. Men det var bara en tunn fernissa av omklädningsrum utanpå allt det fina i oss, det lovar jag, inte tvärtom. Och visst fick hon hans tillstånd att göra en tatuering, Einar skulle till och med skicka en rentecknad kopia för tatueraren att utgå ifrån. Med vanlig post. Och jo, berättade Einar medan jag höde hans katt och hans perkulator i bakgrunden, hon lät lite ledsen och nervös på rösten, säkert med ett eller annat psykiskt problem som hon antagligen sökt för. Kanske ätstörningar, kanske skar hon i sig som de där flickorna han läst om på DN:s "Insidan" och jag sett live på Café String när någon yngre vän lurat iväg mig från köksbordet. Och hon var säkert nervös över att tala med Einar i telefon, sa jag. Einar sa ”nä nä nä” och jag trugade tills han sa ”ja kanske”.

tisdagen den 23:e november 2010

The pros and cons of ego-googlande



Å ena sidan dissas Hey Princess i en amerikansk bokblogg med det något bajsnödiga namnet The Antick Musings of G B H Hornswoggler, Gent.

Å andra sidan finns nu min bok med i utbudet på Toronto stadsbiblioteks bokbuss nr 1. Bussens rutt och tidtabell hittar du här, om du råkar bo i trakten och ha ett lånekort.

måndagen den 22:e november 2010

Det är vi som är originalen



Till helgen är det första advent, vilket kommer att firas på samma sätt som jag gjort varje år sedan jag flyttade hemifrån; med kaffe, lussekatter och David Bowies & Bing Crosbys version av Little Drummer Boy. Ja, jag är något av en känslopjunk-tönt kring juletid.

Årets julklapp, det är förstås en Hey Princess-in-app purchase för iPhone.

Nej, det är det inte. Det är en skittråkig julklapp. Däremot händer det de flesta år att en eller ett par personer hör av sig och vill köpa serieoriginal i julklapp till någon närstående, vilket brukar vara mycket uppskattat. På min stackars gamla bortglömda hemsida finns en gravt ouppdaterad och missvisande originalsäljtext från den tiden då jag bara sålde original från Unga norrlänningar. Eftersom jag inte orkar redigera en hemsida ingen ändå besöker kommer här en ny prislista.

Till att börja med: i princip alla mina seriesidor och teckningar är till salu, och det är en så pass liten andel av dem som sålts att det finns goda chanser att det du vill köpa finns i lager. Välj din favorit och skriv gärna ned några alternativ, och maila mig på adressen längst uppe till höger på sidan.

Illustrationer/lösa bilder: 1 200 kr
Ensidesserier: 1 200 kr
Helsidor ur längre serier: 800 kr
Porträtt från gallerierna i Hey Princess och Pojken i skogen: 200-400 kr beroende på storlek.

Fraktfritt, diskret avsändare. Dedikationer utförs utan extra kostnad.

Nu ska jag titta på en tv-serie, fast i datorn. Och så vill jag gärna gratulera Yvonne Hirdman och mina kollegor på Ordfront förlag till Augustpriset!

söndagen den 21:e november 2010

En annorlunda version



Fortfarande inget svar från trafikkontoret. Min kusin Fredrik, som har både bil och körkort, hävdar dock att en tillfällig hastighetsbegränsning infördes på min gata för länge sen, men faktum kvarstår - gatan är livsfarlig. Nästa steg: spikmattor. Jag ska nog ta tjänstledigt från mina arbeten och lägga all min tid på att göra Tellusborgsvägen säkrare. Ungefär som min gamle optiker i Kramfors som sa upp sig för att motarbeta Höga kusten-bron på heltid. Och det gick ju bra:



Vilket för mig in på en bussresa till min hembygd i mitten av 90-talet. När vi i mörkret passerade Höga kusten-bron, som då var under uppförande, sa en passagerare "oj, vad är det där?". En medelålders kvinna som dessförinnan betett sig fullkomligt normalt reste sig upp i mittgången, äskade tystnad och började föreläsa. Det enda jag minns är "å de bli EUROPAS FJÄRDE LÄNGSTE HÄNGBRO, pylonren ä 182 meter hög å han bli bare tjuge meter kortare än GOLDEN GATE i LOS ANGELES". Mannen som undrat såg nu skrämd ut, och det som brann i kvinnans ögon kan inte ha varit något annat än chauvinism.

Egentligen var det inte alls det här jag skulle öda viktig bloggartid på, utan jag skulle lägga upp uråldriga artefakter på internet. Det är ju söndag och allt. Klicka här så kan du lyssna på en inläsning av texten Häxan, som gjordes under de i ljudteknikerkretsar legendariska Alla gör ont-sessionerna i Studio Dayw på 00-talet. Och inte ord om mina sj-ljud, tack.

Annars så tillbringades större delen av helgen i Uppsala, hos min kusin Frida med familj. (Frida och hennes make Olov finns förresten med på ett hörn i flera av mina serier, så sväva inte i ovisshet om huruvida vårt Uppsalabesök står i en relevant relation till mitt konstnärskap.) Det var jävulska trevligt att se våra barn leka med varandra, åldersbestämma farmors frysbox (ca 1957), promenera i snön, äta röding, få stryk av Hilding, 6, i Star Wars-Monopol, spela Star Wars-flipper (ja, förra helgen skrev jag att jag aldrig skulle spela flipper mer, men va fan) och sitta upp till halv fyra och diskutera politik med Olov. Det är liksom sådana dagar som i all sin enkelhet får mig att komma ihåg att livet pågår för fullt, och inte bara innebär en väntan på pensionen och att ungarna ska bli stora.

Hm. Det där lät mycket mer deprimerande än jag tänkt. I själva verket är jag inte alls ledsen. Riktigt glad, faktiskt.

torsdagen den 18:e november 2010

Disktrasa spis kylskåp och varje individuell kakelplatta



Hösten började gå och ja, jag ritade och jobbade men essän låg över mig när jag vaknade och stack foten i munnen på mig när jag skulle sova. Jag ville skriva den, men kanske låg det över min förmåga; en självbiograf ska bli vid sin läst och Einars svalnande blod och spretande karriärförsök skrämde mig. På lediga stunder kom jag på mig själv med att ta ledigt. Jag läste Ivar Lo och tänkte på min familj; laddade ner alla fem säsongerna av science fiction-serien
Babylon 5 från Bittorrent och såg avsnitt på avsnitt kväll efter kväll medan min flickvän sov på soffan. Hade ingen kabel melan datorn och TV:n, så jag såg dem på datorskärmen och lyssnade med lurar. Galaxen stod i brand, hela planetsystem utplånades av Skuggorna och jag gjorde allt för att inte tänka på livet utanför lägenheten.

Jag borde tala med Einar om det. Han lärde mig inte allt jag kan, men var den som fick mig att fundera över vad jag berättade i mina serier och framförallt hur jag berättade det. I min första seriebok gick jag bara på ren intuition och vilja, som en slåttermaskin bröt jag nacken av vänner, föräldrar och olyckliga kärlekar… det hände ju, det var ju så det gick till, det är mitt eget liv det handlar om, ni andra är bifigurer utan medbestämmanderätt. Bilderna var överlastade av onödiga detaljer som tog timmar att rita dit – vadå, vi satt ju i köket och pratade, då måste jag ju rita diskbänk smutsdisk disktrasa spis kylskåp och varje individuell kakelplatta, de fanns ju där! Jag var så mycket naivist det alls går att bli, både som tecknare och berättare. Mitt liv var mitt konstverk och jag gjorde ändå bara serier om såna som skrivit ut sig själva ur mitt liv.

Einar var mycket mer försiktig. Var det konstnärliga val, ointresse eller personlig feghet som fick honom att dölja sina tankar och erfarenheter under lager på lager av surrealistiska lökskal? Det fanns ingen klar linje i det han gjorde, och så här i efterhand kunde hans svarta men samtidigt trösterika serier ses som en smula ytliga formexperiment.

Men då och då fick jag bevis på att formexperimenten fortfarande förmådde beröra. En dag under hösten kom ett mail med subjectraden ”Einar?”. Det var från en kvinna som hörde av sig till mig eftersom hon visste att Einar och jag kände varandra. Det här hände ibland, eftersom Einar hade hemligt nummer och hatade internet och allt vad det stod för. Hon ville komma i kontakt med honom för att få tillstånd att tatuera in en av hans figurer, som ”hjälpt henne när livet varit för svårt”. Jag slängde mig på luren och mycket riktigt fick det honom att tina upp. ”Kul med unga tjejer som gillar det gubben gjort”, sa han med uppriktig ironi och skrev ner hennes namn och nummer, ett Malmönummer. När jag frågade hur han kunde veta att hon var ung mörknade hans stämma en kvarts oktav och muttrade något om att använda e-post i stället för riktig post. Lille Einar… min storebror, min farfar, min son.

tisdagen den 16:e november 2010

Jag: en gubbjävel!



Hej,
jag skriver angående trafiksituationen på Tellusborgsvägen i Hägersten. Jag bor på Radiusbacken och korsar Tellusborgsvägen flera gånger dagligen på väg till arbete, dagis och butiker. För närvarande pågår fyra till fem större byggprojekt längs gatan, vilket har lett till en farlig situation. Stora delar av trottoarerna är avspärrade på båda sidor av gatan, som även delvis är uppgrävd i perioder, maskiner och transporter till byggena står parkerade på trottoarer och vid vägkanten vilket leder till begränsad framkomlighet och dålig sikt.

Till råga på allt har vårt närmaste övergångsställe tagits bort - i alla fall skyltarna, och de flesta bilister har slutat stanna där - och sträckan Mikrofonvägen-Midsommarvägen saknar i så fall övergångsställe. En sträcka på 400 meter! Det säger sig självt att fotgängare då går över lite var som helst, vilket är extra farligt när gatan är hårt trafikerad från början och maskiner skymmer sikten, det passerar många tunga transporter och det dessutom är den mörka tiden på året. Vill man ta sig till eller från Radiusbacken (och inte är boende i vårt hus och kan använda en utgång på andra sidan av kvarteret) finns det över huvud taget inget övergångsställe som går att använda, då trottoarerna är avstängda åt båda hållen.

Kort sagt, situationen är farlig, inte minst då många barnfamiljer bor i det "avskurna" området och skolor och dagis ligger på andra sidan Tellusborgsvägen.

Givetvis måste byggnationerna få fortgå, men kanske finns det något annat att göra? Bättre belysning, ett nytt tillfälligt övergångsställe eller en tillfälligt sänkt hastighetsbegränsing? I alla fall hoppas jag att ni kan skicka hit någon för att se hur läget är.

Vänliga hälsningar,

Mats Jonsson
Radiusbacken 21

måndagen den 15:e november 2010

Vicki bygger hylla



Jag hade egentligen tänkt köra den här i Galago, men eftersom seriens huvudperson propsade på att få lägga ut den på Facebook är det redan många som fått läsa den. Visst är hon för härlig, frugan min?

För att travestera Pelle Molin, Ådalens diktares, odödliga ord:

Detta är Vicki
Den fagraste mö
Mitt sagoskrin
Min kärlek och skräck
Det är Vicki, Guds verk,
då han både log och vredgades.

söndagen den 14:e november 2010

Mixed grill



Söndag, blodiga söndag. Fars dag. Fick ingen slips i år heller.

Är lite tung i huvudet efter en voluminös utekväll med mina kompisar Micke (f ö mannen som översatte Hey Princess till engelska) och Nino (f ö mannen som utvecklat min app) och några till. Åt indiskt på Katarina Bangata och såg sedan Holy Fuck på Debaser. Slussen alltså. Klart bra konsert, men det kändes som att de svennat ner sig jämfört med på skiva. Publiken älskade det, dock. Därefter: Flipper och Brooklyn lager. Mycket trevligt, även om jag bara tittad epå eftersom jag inte ville schavottera offentligt. Jag suger verkligen på flipper. Rasade in genom dörren halv fyra, trött men stolt över att för en gångs skull inte ha givit upp med en gäspning och gått hem vid ettsnåret.

Gammalt mög
I den där mappen jag hittade nere i källaren härom veckan fanns bland annat ledarsidan till ett fanzine jag tänkte ge ut våren 1994, men aldrig orkade släpa till kopiatorn. På denna sida fanns dock ett och annat skoj, som jag nu scannat in. Kolla bara:



Jag var väl i sexårsåldern när jag hittade på seriefiguren Fraso - ondskans bekämpare. Han var huvudperson i flera av mina tidiga fanzines, och förekom då och då även sedan jag börjat med självbio. Serien ovan, Fraso i rymden, tecknades direkt för det outgivna fanzinet (tog väl cirka tre minuter) och jag tror faktiskt att ingen annan än jag ens har sett den. Snacka rare!


Den här serien har gått i något nummer av Galago tidigt 90-tal men kom av okänd anledning inte med i Unga norrlänningar. Jag vill redan nu göra avbön för seriestrippens grava sexism. Jag var bara 19 år och i stort sett okysst. Se den som ett tidsdokument.



Min gymnasieklasskamrat Tobias är med i en del av mina tidiga serier, och fick ofta svara på skojiga frågor i lokaltidningen.

Rösta på mig
Tidningen Södermalmsnytt har en tocken där webomröstning just nu om vilken som är den bästa Söderskildringen i serieform. Hey Princess är ett av alternativen och ni får gärna rösta på er favorit!

fredagen den 12:e november 2010

Större än Jesus, Mussolini och Marvel Comics



Det här gick ju bra. Hey Princess-appen har uppmärksammats av bland andra TT-Spektra, Kulturnytt i P1, Språkrådet och Simon Gärdenfors blogg. Sedan snart två dygn tillbaka kan man beskåda mitt konterfej på dn.se:s förstasida. Appen har just petats ned från tredjeplatsen på App Stores topplista i kategorin "böcker, gratis" av något som heter "Bluefire Reader", men den ligger fortfarande högre än Bibeln, Adlibris och både Marvel och DC. Samt den märkliga appen iMussolini, som dock är mycket populär i Italien. Det är ett konstigt land, det där. Jag kanske borde ha satsat på iKarlXII i stället? Eller iAssarOredsson?

Nåväl, det har dykt upp några frågor och ett missförstånd som kanske borde benas ut.

Vem är det som ger ut appen?
Det är inte Ordfront som ligger bakom appen Serieromaner, utan jag som privatperson med stöd från Konstnärsnämnden. TT missuppfattade det hela, vilket var lätt hänt då jag dels arbetar på Ordfront, dels lånade Ordfronts pressutskickstjänst för att få iväg pressreleasen.

Hur kan ni gå med på att bli censurerade?
Jag hade sökt och fått bidraget från Konstnärsnämnden och projektet var redan långt gånget när min medarbetare insåg att det vi höll på med kunde stå i konflikt med Apples regelverk. Det var för sent att lägga ned projektet, så vi valde att göra det bästa av situationen. Dessutom är det allmänt känt att könsdelar och sexakter bara blir ännu snuskigare när de censureras, och det är ju tufft.

När kommer appen till Android?
Aldrig, så vitt jag vet. Om den inte blir en kommersiell succé. (Plats för skratt.)

När kommer det fler serier?
Jag har påbörjat förarbetet men det tar ett tag. Typ "i vinter".

Vilka serier blir det då?
Till att börja med mina andra böcker, ett antal titlar från Galago förlag och så ligger jag i förhandlingar med några tecknare på andra förlag.

Tjänar du nåt på't?
Jag formligen vältrar mig i IT-miljoner.

Till sist, apropå dn.se: I går noterade jag att de tre mest lästa artiklarna i deras Kultur & nöjes-avdelning var 1) Rocky ställs ut på galleri, 2) Förändrad kvinnobild i serier, 3) Ordfront lanserar serier för iPhone. För att citera mig själv: "Serienörden är död, länge leve serienörden".

tisdagen den 9:e november 2010

Hey Princess – Sveriges första serieroman för iPhone


Med stöd från Konstnärsnämnden släpper nu serietecknaren Mats Jonsson serieromanen Hey Princess som applikation för iPhone och iPod Touch. Det är Sveriges första serieroman att ges ut på detta sätt, och en av de mest ambitiösa omarbetningar som gjorts av en serie för ett digitalt format.



Hur köper och läser man den?
Man laddar ned appen Serieromaner från App Store helt gratis, och får då de tre första serierna kostnadsfritt. Bokens tre kapitel kan sedan köpas som in-app purchases för 15 kr vardera och därefter låses ett omfattande extramaterial upp. Hela boken kostar alltså 45 kr, d v s mindre än en pocket.

Eftersom appen finns till salu i alla App Store världen över kan även au-pairer i Stoke-on-Trent, skatteflyktingar i Monaco och svenskstudenter i Minsk ta del av den.

Läsaren växlar mellan serierutorna i sin egen takt genom att "swipa" på skärmen, och man kan även zooma in och ut som man vill, välja att se hela seriesidorna och hoppa direkt mellan sidorna. I en specialritad introduktionsserie förklarar Marcus Gerdin hur det går till.




Om projektet
Projektet genomförs med stöd från Konstnärsnämnden, Sveriges bildkonstnärsfond. Initiativtagare är serietecknaren Mats Jonsson och applikationen är utvecklad av Babel Studios, som tidigare bland annat utvecklat appar för Hitta.se, Ikano och Bonnier tidskrifter.

Med början i vinter kommer fler serieböcker att ges ut till iPhone inom ramen för Serieromaner. Målsättningen är att på sikt erbjuda ett heltäckande utbud av svenskspråkiga serier för en vuxen publik.



Censur!
Appen Serieromaner har en åldersgräns på 17 år, i enlighet med Apples regler för skildringar av nakenhet, sex, svordomar och bruk av alkohol och tobak.
Eftersom Appstore inte tillåter sex eller nakenhet i bild, har vi tvingats till ett visst mått av självcensur. De realistiskt skildrade sexakter som förekommer i Hey Princess har censurerats med postit-lappar över könsdelarna. Samtliga censurerade rutor finns dock att läsa, i originalutförande, här.



Om boken
Den självbiografiska serieromanen Hey Princess gavs ut första gången 2002 och hyllades som den definitiva skildringen av att vara ung på 90-talet. En utökad pocketutgåva kom 2007 och i våras gavs boken ut i USA.

"Hey Princess är rolig och bra och sann"
- Aftonbladet

"Funny, relatable, honest. What's not to love?"
- USA Today

"A great coming-of-age story that should resonate with any indie-minded readers familiar with mid-'90s culture."
- MTV

söndagen den 7:e november 2010

Uppsamlingsheat



Oj, så mycket det blev att blogga om helt plötsligt. Vi tar det en punkt i taget:

Gammalt mög
Det är ju söndag, och precis hemkommen från hemkommunen passar det väl alldeles utmärkt att veckans Uppdatering från De Äldre blir en artikel om min uppväxtort Bollstabruk skriven för Ordfront Magasin för ganska precis ett år sedan. Läs den här.



Torsdagen den 7 november 1985
Jag for till Per efter skolan. Vi spelade Nya bondespelet. Per vann.

Okej, jag inser redan nu att min idé att dagligen publicera exakt 25 år gamla dagboksanteckningar från "Pojkarnas kalender" var nog så god på papperet, men så här i mötet med verkligheten på marken tenderar att bli en studie i meningslöshet. Därför kommer jag att samla ihop noteringarna och publicera dem veckovis i stället, så att de liksom inte tar över hela föreställningen här på http://www.matsjonssonbloggen.blogspot.com.


Hey Princess recenserad
Den amerikanska utgåvan alltså. "With its deceptively simple artwork and honest, introspective storytelling, Hey Princess draws you into Mats Jonnson's sometimes crude, often funny, but always engaging coming of age story", skriver den amerikanska ungdomens favoritblogg* Largehearted Boy.

*) Här har jag överhuvudtaget ingen aning om vad fan jag säger.

Stensätter runt, del 2



En bit bort längs vägen, så att säga vid Stensätters västra infart, ligger Cykel-Frans övergivna hus. C-F var ett godmodigt original som efter fyllda nittio (tror jag i alla fall) fortsatte med sina dagliga velocipedturer Stensätter-Bollstabruk-Stensätter. Till sist måste hela hans vakna tid ha ägnats åt cykling.



Svänger man av från landsvägen efter Franses hus kommer man in på den så kallade Morundan, den klassiska promenadvägen från min barndom.



Snart passerar man över den fradgande Bollstaån. Bollsta Intresseförening (har den någon koppling till Intresseklubben, den där som brukar anteckna?) har röjt en gångstig längs ån, men om man inte är intresserad av rotvältssafari bör den undvikas.



Vad få vet är att Alfred Hitchcock spelade in en av sina läskigaste filmer i Bollstamo.



Framme i utkanterna av Bollstabruk. Stilla radhusidyll. Min låg- och mellanstadieskola. Det dimhöljda Bollstaberget i fonden.



Jag hade tänkt ta fler bilder av Bollstabruk, men vädret lämpade sig inte för varumärkesbyggande. Det är mycket finare när solen skiner, jag lovar!

Nu ska jag rita serier. Nästa vecka ska jag blogga som hederligt folk.

lördagen den 6:e november 2010

Onsdagen den 6 november 1985

Ledig.
M.Y. och jag spelade Den försvunna diamanten, läste m m. Han for hem kl 13.00.
Lite regn. Snön börjar tina bort.
"När var hur" kom.

fredagen den 5:e november 2010

Tisdagen den 5 november 1985

Ledig.
M.Y. hit. Sover över till onsdag.
Vi gör allt möjligt. Spelar Monopol. Pappa vann.

torsdagen den 4:e november 2010

Stensätter runt


Varje höst drar en osynlig kraft mig till Stensätter, byn där jag växte upp och min egen favorit bland mina böcker, Pojken i skogen, utspelar sig. Jag tror att kraften kallas "nostalgi", och använder sig av vapen som hög, klar luft, gula löv och äppelpaj. Vid den här tiden på året kan jag till och med börja överväga att flytta tillbaka till Kramfors kommun, trots att arbetsmarknaden för serieredaktörer är högst begränsad här.


Nedanför storbjörken finns några stenar som är som ett kök. Ellen är med på noterna och förstår precis hur jag menar.


Fars ved.


Fars bikupor.


I uthuset hänger ännu Röda armé-rocken jag köpte i Leningrad.


I huset i mitten av bilden bodde den nu avlidne grannen Kjell, känd för uttryck som "dyngjja" och "men ja sa åt dom ja!".


Fakta för Pojken i skogen-läsare: I förgrunden syns "Lasses & Ing-Maries" hus, där bakom den gamla skolan där surgubben med dragspelet bodde. Alla nu sedan länge döda, givetvis. Till höger: den långa, raka vägen till Bollstabruk.


Utsikten från ett närbeläget berg.

Måndagen den 4 november 1985

Ledig.
Till Härnösand. Handlade skor och kläder.
Klippte mig i Kramfors.

D&D - 125 spänn.

måndagen den 1:e november 2010

Det vi söker efter




Jag fick i uppdrag att skriva en text. En tidskrift ville att jag skulle skriva om sanningen. Kanske rita också. Något slags essä. Min vän Einar ringde samma kväll, men jag ville inte berätta om mitt erbjudande eftersom ryggraden varnade om att han skulle kunna bli avundsjuk. Einar fick inte så många uppdrag längre. Efter att ha förnyat seriekonsten under 80-talet och haft sitt rosiga, stabila ansikte på omslaget till Månadsjournalen var han nu ungefär lika het som de tummade dödsboexemplaren av sagda tidning i femkronorsbackarna nere i hörnet Bellman/S:t Paul.

Vi satt i varsin lägenhet, jag på Södermalm och han i Skärmarbrink. Jag med min flickvän och han med en ständigt växande samling coffeetableböcker att dra av som inspiration. Einars karriär hade vuxit sig krokig som en tjurtall på urberg. Älskad av parnassen för sina serier gav han sig på teater, bildkonst och små prosaförsök som mottogs artigt men utan kraft. Och inte sålde det heller. Vännerna åts upp av bitterheten och kvinnorna hade aldrig funnits där, kanske bolmade ångesten och rädslan ut genom de små ögonen ovanpå på de röda kinderna redan på tiden han hade en chans och jag inte kände honom.

Men han hade mig och Wille. Mig som han kanske borde ha hatat, men vars uppriktiga beundran gjorde honom immun mot den kollegiala avundsjukan. Inte för att mina framgångar varit så mycket att skriva hem om, men bara det faktum att jag ritade på mina självbiografiska serier och fick ut dem i tjocka böcker och i någon tidning ibland och skrev texter om mitt liv och mina vänner och läste dem på festivaler och gjorde precis det han slutat göra skulle vara nog för att få honom avogt inställd. Men med beundran kommer man långt, håller man bara fast vid den blir man till sist ofarlig. Nästan lika ofarlig som Wille, som inte skrivit en dikt utanför Blecktornskällarens avestafläckade servetter på ett drygt decennium, utan levde på sjukpension och de releasefester han med en slug gammal krokodils väderkorn nosade sig fram till när han dinglade fram längs trottoarerna. En trogen telefonterrorist med bara kavajen och minnena mellan sig själv och a-laget. Bara ett tioårigt konstnärsstipendium och tio mappar pressklipp stod mellan honom och Einar, bara en flickvän och ett jobb och ett dussin vänner och femtio ritade sidor i halvåret mellan Einar och mig. Och ett uppdrag på något essäliknande.

Tecknad serie



Ja, det är mitt i natten. Men jag har just ritat klart ett uppslag.