Alla flyr. Ingen skriver.

”Men varför ville de att du skulle skriva?”

Min fru tycker om att konfrontera mig med obehagliga sanningar. Och sanningen är ju den att det är något skumt med att be en utflyttad serietecknare skriva om litteraturen i hans gamla hemlän och om hans gamla hemlän i litteraturen. Att överhuvudtaget be en serietecknare skriva något är ju i sig en märklig sak att göra. Och obehaglig sanning nummer två: en text på temat litteratur och Västernorrland kräver en promenad. En lång.

Jag tar på mig duffeln och går ut ur huset där jag växte upp, i byn i kanten av skogen, vars namn betyder stenig utmark. Lämnar frun, barnet och föräldrarna bakom mig och viker av ut i det blå mörkret. Följer skogens kant, ser den strandade båten som stått uppställd i snart ett decennium. Den är grå i skymningen och ser ut som betong.

Namnen. Pelle Molin. Laura Fittinghoff. Lars Ahlin. Bertil Malmberg. Västernorrlänningar, författare och oftast födda på 1800-talet.

Gamla bränngropen i Mo. Det luktar svavel ännu 20 år senare. Jag ökar farten genom den skräpiga barrskogen och rör mig neråt, mot Prins Eugen-huset, hästarnas backe och sedan mot samhället.

Västernorrländsk samtidslitteratur. Famlar i duffeln efter cigaretter.
Vem skriver om Ångermanland och Medelpad idag? Oj, jag röker ju inte längre.
Vem har berättat om vardagslivet och drömmarna här de senaste tjugo åren? Tar upp händerna ur fickorna och börjar förstå varför de ville att jag skulle skriva den här texten.

Ingen berättar. De är döda allihop.

Förslag till ny slogan för mitt gamla hemlän:
”Västernorrland, länet man lägger bakom sig.”

Den främsta nu levande författaren med anknytning till länet, Kerstin Thorvall, blev stockholmare för tusen år sedan. För tusen och åter tusen utflyttade är här och nu det intressanta. Eller det som hände för länge sedan; själva händelserna, inte var. Varenda Pitebo jag stött ihop med på Kvarnen och Pelikan – och det är många – slutar bara tugga gammpalten länge nog för att berätta att de sitter på en tomt där hemma, där de ska bygga hus så fort de lekt rommen av sig. Värmlänningarna kapar hela uteställen och trycker upp Boltic och Fröding i centrala nervsystemet på ovarsamma förbipasserande. Men på tolv år har jag inte hört, sett eller känt sulfitdoften av en enda människa med barndom i Ångermanland eller Medelpad. Eller nä, nu överdriver jag. Det var de där på McDonalds i mitten av 90-talet som pratade om när Strömmen brann ner och jag var full så jag frågade om de kom från Kramfors. ”Ja, men nu bor jag i Hammarbyhöjden.” ”Och jag är här och hälsar på. Jag bor i Umeå.”

Sågen lyser och ryker och för sitt dova, kantiga oväsen natten igenom, men annars är samhället där jag gick i grundskolan mycket stilla. Till och med vårdhemmet är rivet. Går förbi Filadelfia där ett anslag meddelar att de gått samman med Missionskyrkan. Ännu en tom lokal. Vid Riksnittio, snett emot torget, har det öppnat en butik för sexhjälpmedel. Folkets hus är tyst och tomt.

Sedan var det den obehaglige unge mannen jag mötte i Småland, som sade sig ha vuxit upp utanför Sundsvall och gick på om den mellannorrländska jantelagen tills jag gav honom ett påhittat mobilnummer och gick hem. Med den där känslan av att han var en provokatör utplacerad i min väg med en förprogrammerad utantilläxa. Det är ju det alla tror, att det är ”jantelagen” det handlar om. Att det är därför alla flyr och ingen skriver. Men aldrig har jag upplevt att människorna i min omgivning försökt trycka ner mig när jag visat ambition och dådkraft, utan det har varit något annat. Något uppifrån och utifrån. Uppifrån företagen som svek oss alla i strukturomläggningen, när den sista självkänslan dränerades. Uppifrån institutionerna, själva samhället, som kravlade sig tillbaka söderut för att dö. Ekonomisk tillbakagång, överdimensionerade institutioner som spred sina krympande resurser alltför tunt, nedslagna människor i de rostande ruinerna av framtidsriket.

Nytt förslag till ny slogan för mitt gamla hemlän:
Västernorrland - ett litet Ryssland mitt i Sverige.

Men något utifrån också. Från själva naturen, från landskapet. När jag går den långa, raka, i sig själv stentrista vägen från samhället hem till byn tittar jag upp mot Borgberget och tänker på Birger Normans förord till Svenska Turistföreningens årsskrift 1969, om Ångermanland. Jo, det gör jag faktiskt. Jag tänker väldigt ofta på på Birger Normans förord till Svenska Turistföreningens årsskrift 1969, om Ångermanland.

Han inleder med att beklaga det faktum att han, som ska skriva om Ångermanland, för varje år blir alltmer betagen i Skåne. Läsaren förstår snart att det beror på att Skåne är ett lent, oproblematiskt feelgood-landskap. Om Ångermanland skriver Norman:

”Blå skuggor vandrar över de ångermanländska bergen. Eller ligger kvar, beständiga. De tunga granskogarna. De stryker in ett ofrånkomligt svårmod i själen på den som blir född här, som växer upp under de vandrande skuggorna och den dova sången, en orgelpunkt och en bluesmelodi.”

Det är därför jag så ofta tänker på det här förordet, för att det sätter fingret på två saker:

1. Varför jag älskar min hembygd så fruktansvärt mycket att jag aldrig vill bo här igen.
2. Varför min hembygd sannolikt producerat fler oförlösta författare än någon annan trakt i världen. För mig veterligen är vandrande skuggor över bergen precis vad som skapar en författare, samtidigt som det ingjuter henne med en grundläggande sorg inför sin egen person som gör henne handlingsförlamad och/eller oförmögen att inse sin egen begåvning. Bor man sedan kvar i närheten av skogarna är det definitivt kört.

Alla har lagt sig och katten ligger död under rosenbusken sedan snart två år tillbaka. Jag tar ett glas mjölk och går in i biblioteket där en nattlampa brinner under tavlorna av Max Book och Martin Jonsson. Varför har vi konstnärer så det smäller om det men inte en enda författare, slår det mig, men det är en tråd jag inte kommer att börja nysta i. Vet ingenting om konst. Och att mina arbetarföräldrar håller sig med ”bibliotek” (nåja, det var bara mitt unga jag som kallade rummet med bokhyllorna så) och ”nattlampor”, är det anledningen till att jag tolv år efter att ha lämnat länet bor på en adress som dryper av kulturkredd och har ett intellektuellt arbete? Ganska ofta tror jag det. Att de var arbetare. Med ett bibliotek.
Tar ut en bok ur hyllan, En bok för alla. I min faders hus av Mauritz Edström. Bläddrar, försöker minnas det där som grep tag i mig. Det där stycket:

”Vid tretton var jag en kuvad människa. Detta hade jag att resa mig ur. Det skulle bli ett uppdrag för livet. Min livshunger rasade men ofriheten växte. Stängslen av påbud och förbud reste sig omkring och inom mig själv. Lusten tryckets ner av starka krafter. När det blev konflikter, försökte jag vara snäll och anpasslig för att undgå obehag.”

Och det vet man ju hur det gick för honom.

Framgångsrik journalist och författare tog sitt liv tre år efter att hans stora självbiografiska roman om Ådalen, det gamla 1900-talet och livet där publicerats.

Jag ställer tillbaka boken i hyllan, det är sent. I morgon ska vi resa tillbaka till Stockholm, det Stockholm jag blir allt mer betagen i. Där Ivar Lo-parken snart ska fyllas av barn som leker mellan Bastugatan och utsikten, av pensionärer på picknick under Ivars byst och, mot kvällen, av de spyfulla studenterna. I Stockholm, där jag bor mittemot parken, i tjuettan, två våningar under Ivars lya där Mauritz brukade hälsa på sin vän och förebild, där det är museum nu.

Resa bort från Ådalen där ingen lärare nämnde Mauritz namn under mina tolv år i skolorna. Där inga barn leker i parkerna och inga studenter spyr ner sig i skuggan av en författare.
Jag släcker lampan och byn är svart och tyst. De är döda allihop. Men kanske är det i den änden vi ska börja.

(Denna text publicerades i Norrländska litteratursällskapets tidning Provins 2007.)