Rödfnasiga och inte pappersvita

Det tog mig femton år att börja fundera på om sanningen ligger i stämningen. Eller kanske i stämningen i kombination med ärligheten. I de serier jag ritat under hösten, det ska bli en bok som börjar med mina första minnen och slutar dagen jag börjar gymnasiet, är jag bara ond mot tre personer. Min mor, min far och mig själv. Mig själv för den ärliga känslan, för att beröra, för att inte vara feg. Mina föräldrar för att jag var så liten, till så stor del bara en sammansmältning av deras brister, goda vilja och idéer om uppfostran. Mest av allt vill jag bara bygga kulisser av granskog, asfalt och tegel; återskapa hur det var att rycka i dörren till fritidsgården och fatta att den var stängd, bli glad och gå de två kilometerna hem medan det blåste och mörknade och för första gången upptäcka att Karlavagnen, som jag bara läst om och sett på bild, låg precis ovanför vårat hus.

Einar berättade utan alltför mycket övertalning. Efter föreläsningen hade han fikat med en gammal journalistbekant och sedan gått i antikvariat, ätit middag på en liten indier vid Möllevångstorget. Han kom lite tidigt till ölkafét och tog in en starköl. Hon var lite sen. För första gången på ett par år hade Einar köpt cigaretter, han skämdes lite över att säga det efter att ha mobbat mig ända sen han slutade. Och ja, hon var alldaglig. Inte nog med att hon var… han beskrev det som ”mullig”, hon var också i Einars egen ålder. I klimakteriet, antagligen. Men hon beställde in vin och de drack och hon var nervös som ett spett och bar en ärmlös svart klänning som visade tatueringen, visade Einars lilla runda figur från 80-talet med en prick till mun och tatueringen var lyckad fast de omålade partierna var rödfnasiga och inte pappersvita och hon hade rött hår med lugg och små ledsna svartsminkade ögon. Han förstod att han skulle följa med henne när vinglaset for i golvet. En nervös gest, krasch, en dödande tystnad och nagellackshänder över ansiktet. ”Hon var en fin människa.”

Tvåa full med böcker och tjock, snäll katt. Instängt. Miles Davis, mer vin och och en affisch från Louisiana. Alla Einars böcker i hyllan, till och med pjäsboken som ingen köpte. Han satte sig i soffan och signerade dem allihop med dedikation och teckning medan hon tittade på. Lägenheten var inbodd, som om den blivit plomberad när hon flyttade in direkt efter gymnasiet. Det luktade från kattlådan och hon gäspade och han fick låna en tandborste och de låg bredvid varandra i den smala sängen och han tänkte på sitt rum på det lilla hotellet nere vid Centralen och kyssarna smakade rost och hon hade inga ärr på armarna och det gick inte och så gick det inte och så gick det inte och så smakade det rost igen och så onanerade hon åt honom och han vågade inte säga att det inte behövdes.

Hon var på toaletten när han gick men katten sa adjö. Han gick, småsprang ut ur porten några kvarter och in på ett kafé där han drack en lång chai latte och åt en mozzarellasmörgås med ryggen mot fönstret och tänkte på hur hon såg på hans tatuering i badrumsspegeln och hur hon skulle se den i samma spegel dag ut och dag in och sedan gick han till hotellet och hämtade bagaget och gick för att boka om sin biljett till ett tidigare tåg. Satt i bistrovagnen. Drack öl.

I Babylon 5 finns en återkommande scen som utspelar sig i hyperrymden, det ändlösa rödskimrande maskhålet bakom vår fysiska rymd. Något viktigt har försvunnit där och en rymdskvadron ger sig ut i intet för att söka efter det. Kommer man bort sig är man förlorad, så ett skepp lägger sig så långt det går från den trygga hyperrymdsporten utan att förlora kontakten med dess radiofyr. Nästa skepp stannar längre ut, men inom räckhåll för det första skeppets fyr, och så lägger sig skvadronen i ett pärlband längre och längre ut i intigheten, som urtida människor i bräckliga farkoster på det svarta havet.

”Du kunde i alla fall ha gjort en serie av det”, sa han.

”Det kunde du med”, tänkte jag och så talade vi om jur jobbigt det varit, skämtade lite, talade illa om kollegor och sen la vi på.

Min gamla klasskamrat Tiffany ringde mig från tidningens lilla kontor på Manhattan. Vår vän Anna, som hatade mig, hade fått ett barn till. Både hon och den lilla flickan mådde bra. Nu hade hon tre. Hemifrån köket med pannlappar och disktrasa och spisplatteskydd av hamrad koppar ringde hon över Atlanten till Tiffany som var bakfull efter att ha täckt upp någon turnépremiär för tidningen men ändå ringde tillbaka över Atlanten för att berätta för mig om barnet och sin egen senaste erövring. Nån reklamare. Jag satte mig ner för att arbeta men ringde Einar istället. Han svarade på åttonde signalen och hade inget speciellt att säga, mer än att han fortfarande ville ringa till Wille och skrika motherfucker. Jag hade inte heller så mycket nytt att komma med och började ångra att jag ringt. Funderade på min essä medan jag lyssnade på honom med ett halvt öra. På papperet med uppslag till min text klottrade jag:

”Rymdskvadronen slutar inte leta förrän luftförråden tar slut. Eller förrän den hittar det den söker efter.”