Intryckt i en form

De första åren var det bara det faktum att ingen ville ha mig som räddade mig från att bli Joe Matt. Jag var bara olyckligt kär, eller så tog förhållandet slut långt innan jag kom på tanken att rita om det. Kvinnoporträtten i min första bok är groteska karikatyrer (det är för all del mansporträtten också) och om min första flickvän säger jag bland annat att ”hon är så ful att såsen skär sig”. Men det var hon som gjorde slut och jag var själv fulast i hela Västernorrland och det blev en bra serie som alla skrattade åt, tjejer också, och det var först när den tryckts som jag fick veta att hon fallit igenom skaren och att allt var svart och att hennes vänner aldrig skulle låta henne se vad jag gjort. Boken försvann från Kramfors kommunbibliotek. Hon var bara 16 år.

Men ingenting hände med mig, jag bara fortsatte i samma stil tills ett par år senare på utestället i Kramfors när en främling med vilda ögon och hat i hela kroppen skrek mig rätt i ansiktet och spottade och spottade mig i ansiktet och skrek hur mycket hon hatade och slog och slog och det kändes knappt och vakterna bar ute henne men hon väntade utanför och slog och sparkade tills någon, kanske en pojkvän hoppas hoppas hoppas en pojkvän, drog bort henne i mörkret och jag och min flickvän stod kvar i drivan och hon undrade men jag visste bara alltför väl.

Den andra boken blev annorlunda. Mer är förändrat och omflyttat, karikatyrerna är färre. Folk skrattade ändå, utan att tvivla på min ärlighet. Jag kämpade och slet för att nyansera bipersonerna, göra vännerna jag kommit ifrån rättvisa. Bara de två första serierna är ritade före besöket på utestället i Kramfors. De handlar om Anna, som jag lovat att aldrig rita serier om, Anna som antagligen älskade mig när vi förnedrade varandra och som fortfarande ringde någon gång vartannat år. Lite papper och tusch och en karikatyr så var hon till sist ute ur mitt liv helt och hållet. Pang bom. Vår gemensamma vän Tiffany, som inte var med i serierna, ringde ibland men låtsades inte om att Anna förmodligen hatade mig.

Einar sa inte så mycket om min andra bok. Kanske stal den läsare från honom, kanske kände han att det naiva började bli för medvetet, intryckt i en form. Kanske berodde hans tystnad på att han var en riktig vän. Och det är inte omöjligt att det var av samma anledning jag inte höjde ett varningens pekfinger innan han åkte till Malmö. För mig innebär vänskap att inte såra varandra. Gud så feg jag är. Inte ens kvällen innan, när vi pratade och han frågade hur jag trodde att hon såg ut, sa jag mer än att det var lite svårt att bedöma det på grundval av ett e-mail. ”Hö hö”, sa jag visst också. ”Hö hö”, sa Einar.