Vilken rolig dag. En far och dotter-dag. En "liten tok-klok-dag". (Det kommer för övrigt ett inlägg om verbala hatgubbar endera dagen.) Morgonen inleddes med frukost och Madicken på Junibacken (Sverige, 1980) i soffan. Efter diverse löjl fick barnet pannkaksrester som mycket tidig lunch, innan vi tog t-banan till nedre Norrmalm och såg Pettson & Findus – Tomtemaskinen (Sverige, 2005) på Filmstaden Sergel. Barnet fick äpple och vatten som biogodis, ty jag är en hård far. Som nickade till en stund i mitten, men filmen var bra. Min favorit är ju Pettson & Findus – Kattens och gubbens år (Sverige, 1999), men den här var nog näst bäst.
Därpå gick vi på kondis. Kaffe och macka för mig, smoothie och dammsugare för henne (ack post-postmoderna 00-talist!). Hon har varit ganska o-pappig under jullovet, så det gladde mig djupt att hon, efter att ha ätit upp, kom och satte sig i knäet på mig och klappade mig på kinden medan vi hittade på en nidvisa om en bekant till en bekant.
Hon åkte på min rygg till Vasaparken. ("Vasaparken? Som Gustav Vasa?"), jag pekade ut Astrid Lindgrens hus och berättade för artonde gången om när jag såg henne i verkligheten, just i Vasaparken, och dottern var lika oimponerad som vanligt. Stjärtlapp åktes, konstgjort berg bestegs, ilsnabb rutschkana åktes, och hon avslutade med att gunga en sån där stor kollektivgunga med två okända barn i samma ålder. De låg ned och kisade mot den mörknande himlen, på väg att somna alla tre. Nedanför kullen syntes den upplysta skridskobanan. Jullovets sista dag.
På Fyran mot Hornstull såg jag en man i likadan rock som den jag nyligen köpt. Han verkade sammanbiten och wappade med sin iPhone medan han höll fast sig i tvillingvagnen och hans sambo pratade med en gammal skolkamrat hon rusat in i för första gången på åratal, verkade det som. Välfriserade. Bodde vid Mariatorget nu men letade något större. Jag önskar att jag kunnat tänka "jag ska aldrig bli som han", men jag visste att det var för sent.
Om inte barnet är godhetens röst, så har det aldrig funnits någon godhet.
Ja ja, det är söndag och dags för gammalt mög. Nedanstående recension av Civilization IV (USA, 2005) publicerades i tidskriften Reset (numera Level) och anledningen till att jag lägger upp den här är att den i stort sett kan läsas som en hyfsat personligt hållen essä kring mitt förhållande till världens bästa datorspelsserie. (Och ja, Civ IV är oändligt mycket bättre än det nya Civ V.)
Civilization IV flirtar med mainstreampubliken och fansen är oroliga. Ska satsningen sluta i världsherravälde eller på historiens skräphög?
Det börjar med Civilization I. Det är 1992 och min Macintosh Classic orkar bara visa spelets städer, omgivna av ett grått bludder. Enheterna går bara att se om man för muspekaren över dem. Ändå är spelet mitt sällskap genom alla ensamma kvällar i Sundsvall då jag egentligen borde plugga.
Civilization II. Natt efter natt vid en av datorerna på förlaget, ensam i nedsläckt kontorslandskap. Pirret i magen när min första settler föds i ett bördigt flodlandskap Ett färdigt, kärnvapenbestyckat imperium när solen går upp över Kungsholmens takåsar och det är lördag.
Civilization III. Mina katedraler och bibliotek sprider kulturen över ett allt vidare område. Min flickvän sover sedan länge på soffan i vår lilla etta. År läggs till år, jag slutar på förlaget, frilansar, börjar jobba på ett annat förlag. Men genom alla denna tid lyser Civilization från skärmen i den överbelamrade enrummaren.
Schackproblem
Vi är många som lever med Sid Meiers imperiesimulator, tsaren av strategispel. Och en stor del av oss är ganska ointresserade av spel i allmänhet – för mig är Civilization-serien varken livsstil eller digitalt knark, utan något så gammaldags som en hobby, eller kanske ett… intresse. Som att hålla hjärnan skarp genom att fundera över schackproblem eller att läsa historiska romaner. Det är därför jag blir orolig när jag läser de första rapporterna om Civilization IV, att utvecklarna vill göra spelet snabbare och mer tillgängligt för mainstreamspelarna. Jag blir mycket orolig.
Det är 2005 och jag sitter lutad över en skinande laptop vid ett enormt matbord i vår nya lägenhet. Min fru sover i rummet intill. Livet har förändrats, men jag vill så gärna få behålla mitt intresse, min egen värld att utforska och erövra.
Farhågorna besannas. Överdimensionerade enheter klampar runt i en färgglad 3D-värld – för första gången i Civ-historien är Jorden rund – och kommer med pigga kommentarer à la realtidsstrategi. Det kryllar av nya naturtillgångar och mina arbetare är snart i färd med att resa inhägnader åt animerade grisar och bygga små fulgulliga gruvor som hämtade ur Warcraft. Det går snabbare, världen är mindre och fienderna närmare inpå. Det storslagna har bytts bort mot tingeltangel och glaspärlor.
Men det finns mycket att upptäcka ändå, i form av nya enheter, nya underverk och nya kunskaper att forska fram. Underverken har en mindre, mer välbalanserad roll än tidigare och det är gynsammare än någonsin att rusa fram längs en specifik gren på forskningsträdet och få ett militärt eller ekonomiskt försprång.
Världshistoria
Efter ett par tusen år är mitt ryska imperium fortfarande litet, men sträcker ut sina tentakler över närområdet. För första gången blir jag imponerad av spelet, när jag inser hur mycket AI:n har utvecklats sedan sist. Tidigare förklarade härskarna krig hej vilt och hatade spelaren genom millennier utan att förklara vad ont man gjort dem. I Civ IV avskyr Tokugawa mig för att mina gränser är för nära inpå, för att jag vägrat ge honom tribut och för att jag är kristen och han buddist.
Just religionen är en av de viktigaste nyheterna. Jag grundar kristendomen och S:t Petersburg blir en helig stad, från vilken missionärer skickas ut över världen. Efter träget missionerande i romarriket konverterar Caesar till kristendomen och blir en trogen allierad.
AI-civilisationernas inställning till spelaren, och till varandra, är också beroende av styrelseskick. Man väljer inte längre mellan monarki eller republik, utan en rad olika faktorer, civics, som bestämmer hur riket styrs. Bismarcks Tyskland, en genommilitariserad polisstat, har inte mycket till övers för mitt demokratiska, marknadsinriktade Ryssland och hans knävelborrar darrar hotfullt när vi möts.
Här, någonstans på 1600-talet, växer spelet definitivt från en besvikelse till något helt nytt. Mitt i myllret av nya enheter och diplomatiska möjigheter slår det mig hur smidigt allt går – trots att det alltid finns något nytt att bygga och mängder av nya råvaror att bärga är det eviga gnetandet med städer som vägrar växa och arbetare som räknas i dussintal nästan helt borta.
Religionernas krig
Efter att ha underkuvat japanerna, i alla fall för tillfället, och givit Gandhi en näsknäpp väntar en period av fred, där jag tänker industrialisera mitt rike och bygga järnvägar. Men Bismarck vill annorlunda. Hans kavalleri korsar gränsen och ett par år senare är jag indragen i ett stort religionskrig med kristenhetens bålverk Ryssland, Frankrike och Rom på ena sidan och den judisk-buddistiska alliansen Tyskland, Indien och Japan på den andra. Och det gör ont.
För stridssystemet – på ytan mycket likt det gamla – är drastiskt förändrat. Istället för att ge varje enhet poäng för anfall respektive försvar, används en sten-sax-och-påse-modell hämtad från rts-världen, tillsammans med ett intrikat system av terräng- och uppgraderingsbonusar. I stället för att långsamt flytta en klump med 40 likadana enheter över kartan klurar man på vilken kombination av grenadjärer och kavallerister som är bästa medicinen mot de där förtretliga kanonerna tvärs över floden. Just tricket med mängder av enheter i klump fungerar för övrigt inte längre, och tack för det. Synd bara att den insikten når mig först när Bismarcks artilleri smular sönder min nordarmé, som skulle inta Berlin i ett överraskningsanfall inspirerat av Napoleons ryska fälttåg.
Men samma år underkuvar jag Japan (för gott), ser järnvägen Moskva-Murmansk stå färdig och upptäcker kommunismen, som tillåter mig att ingå en oupplöslig allians med min gamle vapenbroder Caesar. Tyskland står starkt och hotfullt, men Rom har i praktiken blivit ett ryskt lydrike, bara en provins i mitt imperium. Det är sekelskiftet 1900, klockan är ett på natten flera dagar senare och min fru har somnat på soffan. Jag hade fruktat att Sid Meiers flaggskepp skulle gå från att vara en hobby, ett intresse, ett fenomen till att bli ett spel bland alla andra. Fel fel fel. Jag kommer aldrig att älska designen och det faktum att spelets omfång krympt, men religionerna, striderna och den allmänna smidigheten gör det lätt att förlåta. Civilization har aldrig stått starkare, och jag ser fram emot att låta Civ IV följa mig genom åren framöver. Före parmiddagarna, efter arbetsdagarna och under vaknätterna måste jag – liksom den ensamme studenten i Sundsvall – få ha min egen värld, en värld att utforska och erövra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar