Etikettspalten

Heidelberg 19 januari 1978

Bästa fru Ribbing,
trots att det nu gått många år - faktiskt decennier - sedan blamagen jag tänker delge er, kan jag inte släppa den ur tankarna. Vi var ju arbetskamrater, vänner, kollegor! Det må ha "gnisslat" från tid till annan, men lite gnabb på arbetsplatsen får väl inte sätta konvenansens lagar ur spel?

Men låt mig börja från början. Efter avslutad utbildning och några år som assistent till min gamle universitetslärare umgicks jag med tanken på att starta eget. En ny aktör på marknaden var inne i en kraftig expansionsfas och började ge mig uppdrag. Först enkla, sedan mer och mer omfattande. Efter en mycket lyckad presentation med många inblandade, där jag "förde mycket nytt till bordet", fick jag för första gången träffa min blivande kollega - vi kan kalla honom Doktorn. Vi tyckte mycket om varandra från första stund, men "gnisslet" började redan när jag presenterades för Chefen vid en lättsam lunchbjudning vid huvudkontoret. Det kan ha handlat om något så banalt som kollegial och personlig svartsjuka, då Chefen och jag "klickade" från första stund och sedan tillbringade många trevliga kvällar ihop under de kommande, underbart produktiva åren. Jag gjorde snabb karriär, och spåddes lysande utsikter medan vi fortsatte vår kraftiga expansion.

Vi umgicks också på fritiden, Doktorn och jag. Även med familjerna närvarande. Våra fruar och barn blev vänner, och det var många kvällar vi alla umgicks framför eldstaden i Chefens stora sommarhus i bergen. Även skidåkning och solbadande stod på programmet, beroende på årstid. Det kändes som om allt var möjligt de där åren.

Jag fick även vara behjälplig som "medlare" när Doktorn gick igenom en svår familjekris och var nära skilsmässa. Det hela var tämligen osnyggt - Doktorn visade sig ha haft affärer med flera andra kvinnor, och hans hustru försökte kanske "hämnas" genom att inleda en relation med en underordnad kollega. Med min medfödda sociala kompetens lyckades jag "gjuta olja på vågorna" och Doktorn återförenades med sin familj. De var alla mycket tacksamma.

Sedan kom de där galna åren - vi lanserade vårt koncept i utlandet och blev på bara några år marknadsledande i hela Europa och i delar av Afrika. Genom en snillrik fusion fick vi fotfäste på den potentiellt enorma marknaden i Fjärran östern. Livet lekte, men arbetsbördan växte, mina ansvarsområden utökades och snart var jag en av våra mest inflytelserika mellanchefer. Doktorn kunde verka lite missunsam och vrång ibland, men vi kämpade mot samma mål och hade liknande visioner för framtiden. Vi fortsatte även att umgås privat när tillfälle gavs.

Så följde den jobbiga tiden, när expansionen stannade av och stagnationen snart förbyttes i kräftgång. Våra utländska konkurrenter bildade en kartell för att motarbeta oss, våra samarbetspartners i Asien gjorde ett misslyckat försök att få insteg på USA-marknaden och vår egen lansering i Ryssland blev, trots inledande framgångar, något av ett fiasko. På bara två år förlorade vi marknadsandelar i alla regioner, bara hemmamarknaden stod stark. Doktorn var bedrövad, Chefen blev allt svårare att få kontakt med och intern maktkamp avdelningarna emellan rev stundtals upp många jobbiga känslor.

Det kunde bara sluta på ett sätt. När till och med hemmamarknaden svek vårt koncept och konkurrenterna var redo att utdela nådastöten besökte jag huvudkontoret en sista gång, för att ta farväl av Chefen och Doktorn. Det var då det hände. Chefen var som alltid vänlig mot mig, men Doktorn... Ja, Doktorn. Det var en av mitt livs stora besvikelser. Sällan har jag blivit så förolämpad - ja, kränkt! - som när jag räckte honom min hand till avsked och han tryckte den snabbt, liksom stressat, och verkade komplett ointresserad av mig. När jag bad att få ta farväl av hans hustru blev han smått aggressiv och bad mig att gå. Det blev inget avsked, trots att hon säkert tyckt att det vore trevligt att få träffa mig. Hur kan en människa bete sig på det sättet?

Över detta har jag funderat under det fleråriga fängelsestraff jag avtjänade efter konkursen (framförallt orsakat av att jag ansågs bära en del av ansvaret för de undermåliga arbetsförhållandena och bristerna i säkerheten vid några av våra anläggningar) och längre fram under mina år som pensionär. Flera tidigare kollegor och andra bekanta har tagit Doktorn i försvar med argument som "han hade säkert mycket annat att tänka på", "det var fel tillfälle" och - det lite otrevliga - "men skärp dig för fan, han och hans fru skulle precis mörda sina sex barn, begå självmord och låta sina kroppar brännas på huvudkontorets innergård".

Men jag "köper" det inte. Jag fortsätter att grubbla över det. Vissa tycker nog till och med att jag "ältar". Bröt Doktorn mot etikettens oskrivna regelverk, bästa fru Ribbing, eller är det månne mig det är fel på?

Med hopp om svar.

Er,
Albert Speer

Doktorn och jag besöker Peenemünde.