Cortina d'Ampezzo

Slank runt hörn i gränderna, höll andan när vi korsade avloppskanaler på små broar av sten. Köpte souvenirer, en skalenlig, rasande ful modell av Rialtobron som ändrade färg efter vädret och en otäck commedia del arte-mask i läder, med näbb, som sedan Josef blev så kär i att han stal och vägrade lämna tillbaka. Jag fick en jävla Gary Numan-knapp i tvångsbyte. Skitskalle. Vågade köpa en ask blå Gitanes utan filter hos en tobakist med förevändningen att The Thin White Duke rökte såna och att den ”skulle göra sig bra på rummet.” Ha. Det enda som skulle göra sig bra i råtthålet var en atomexplosion. Vågade inte köpa handbojorna i ett smutsigt skyltfönster, hittade ingen bra bortförklaring och var rädd att det skulle pipa i säkerhetskontrollen.

Far fick en av sina små kluriga idéer. Vi skulle fotografera oss runt om i Venedig, framkalla bilderna på plats och skicka dem som vykort. Jag tog upp halva rullen med foton av honom tagna med teleobjektiv från Ponte Rialto som ser ut att vara tagna utan hans vetskap, av en hemlig agent. Jag poserade vid soptunnor och gjorde tummen ner (till Jacob), pekade på en liten glastomte i ett skyltfönster (till Tiffany), hamnade bakom världens största afro (till Fredrik) och låtsades mata duvor på ett foto som blev magiskt, där jag var snyggare än någonsin. (Till… tja… jag hade ju försökt stöta lite fumligt på Nadja senast vi setts, men det var nog preskriberat… Till Nadja.)

Det enda orosmomentet var det häftiga humör jag fick av nikotinabstinensen. Mina föräldrar hade bjudit med mig, de älskade staden och jag också. På många sätt kom vi varann lite närmare, men jag fick utbrott över ingenting och klättrade på sammetsväggarna. Vi bodde alltså i samma beiga rum på det beiga hotellet. Tredje dan löste det sig i och med att jag måste plugga franska hela dan. Avvek efter det kalla tjocka morgonkaffet, satte mig på en bänk på en liten ö övertäckt av italienska höstlöv, ön där tydligen Venedigbiennalen brukar hållas, katternas ö. I parken bakom min rygg satt, gick och låg hundratals halvtama, hemlösa katter. Magra men vänliga. Jag hade ingen mat att ge dem, men då och då ville nån ligga i mitt knä i alla fall. Vem bryr sig om rabies och loppor när ensamheten och romantiken går i svallvågor genom kroppen, när man är 22 och ensammast i världen men vackrast och får röka lite i smyg för mamma kan ju råka gå förbi och Gitanesen bränner i halsen och man pluggar in Frankrikes geografi ur en bok för franska mellanstadieelever och några tama vildkatter är de enda som förstår vem man är och de enda man vågar krama.

Framåt aftonen möttes vi och jag fick låna pengar till en kostym. Min första. Kritstrecksrandig med struktur i tyget och butiksinnehavaren la upp byxorna åt mig. Jag hade gått förbi skyltfönstret där den bodde flera gånger och kåtat upp mig. Kom ihåg att det här var på den tiden då Tiger sponsrade Kent med kritstreck, och att varken dom eller Henrik Berggren sålt ut för fem öre, även om jag hatade just Kent redan då, men ja, det är en annan historia.

Två heldagar kvar, vi hade gått uppför och nerför varje gränd och fattat ett tyst men gemensamt beslut om att inte gå i Ruskins fotspår nerför oändliga museikorridorer fulla med vackert renässansmögel. Så vi tog ett skramlande tåg till Cortina. Pappa gafflade om ett gammalt OS, mamma ville se bergen och jag hängde på. Här, just här, börjar ett av de banala minnena i det gammelrosa schatullet. Vi åkte över den frodiga kustslätten, bytte till ett ännu mindre tåg och såg Dolomiterna i fjärran, en taggig horisontlinje som kom allt närmare och tåget började knirka, knaka och klättra. Det gjorde ont i det, det blev norrländsk barrskog utanför fönstren och Thomas Mann dök upp för andra gången, inte med Döden i Venedig utan med Bergtagen. Det var bergtagen jag blev och operettromantiken från kusten förbyttes i något som låg mycket närmare det som var jag. Det outsägligt vackra, dystra tungsinnet i barrskogen och bergen. Vi steg av i den minimala ändstationens klara luft och bytte till buss på serpentinvägar. Framme i en ödslig liten vintersportort med tomma barer och stängda sportaffärer. Venedig var döende, Cortina d’Ampezzo skulle snart börja leva igen men inte än på nån månad. Vi drack lemonad på en öppen uteservering och traskade ut ur stan, upp mot bergen. Hittade en ängssluttning ner mot en å och la oss i gräset för att ta nåt slags siesta. Ännu grönt gräs ner mot lövskogen på ömse sidor av ån. Små byar med rök ur skorstenarna, under mörka åsar klädda i granskog och, ovan dom, kala grå toppar med snöblänk som reste sig spikrakt mot den isande klara himlen. Så främmande, men ändå fullkomligt självklart. Jag förstod mellan kisande ögonlock vad det var för nåt – tog man bort tretusenmeterstopparna och la till en havsvik var det Ådalen som låg nedanför mig. Vi somnade på ängssluttningen; jag, min mor och min far och när jag vaknade låg jag på en annan sluttning, den man ser från Borgberget ovanför min hemby – smaragdgrön mellan militärgrå skogar. I min dröm sprang jag nerför den en tidig höstdag, den var våt av dagg och jag var omkring sju år gammal.