What did YOU do in the great sportlov, daddy?

Titta bara! Detta är frukterna av min sportlovsvecka i Kramfors. 13 sidor serier, gjorda så att säga från ax till limpa. Det var hårt för högerarmen, och jag missade all pulk- och skridskoåkning i det gnistrande vintervädret, men det var det värt. Nu är kapitel 2 (av 3) klart och seriehögen är 85 sidor.

Mindre trevligt är att jag har åtminstone 70 sidor kvar att rita på mindre än fyra månader, vilket i princip är ogörbart då jag också har ett riktigt arbete att tänka på, men det kommer säkert att gå bra. Varför försätter jag mig alltid i den här situationen? Det var ju precis likadant när jag tecknade på heltid och inte hade barn. Jag är helt hopplös, men full av tillförsikt. Det blir en bra bok. Inte nödvändigtvis bra på det sätt jag trodde när jag började på den, men bra. Och arg. Det görs alldeles för lite arg föräldralitteratur i Sverige. Framförallt inte av män. Och inte i serieform.

Vad gäller mitt riktiga jobb så har jag till sist skickat Joe Saccos fantastiska Gaza - fotnoter till ett krig till tryck, efter den längsta, mest avancerade produktionsperiod jag varit med om. Den kommer ut i månadsskiftet mars/april. Nu lägger jag det mesta krutet på Sara Hanssons tokfina serieroman Vi håller på med en viktig grej, som kommer till SPX i början av maj, och har börjat nosa på de kommande höstböckerna av Joakim Pirinen och, eh... mig själv. Jag har alltid varit min egen redaktör, på gott och ont.

Avslutningsvis: en mycket vänlig recension av Hey Princess från kanadensiska dagstidningen Times & Transcript. Tack så mycket.