På planet till Venedig tänkte jag på Venedig. Min arbetslöshetstillvaro som nybliven franskstudent i råtthålet i Björkhagen hade effektivt hindrat mig från att planera och läsa på inför resan. Hade just inga kompisar i stan, vågade inte laga mat av skräck för korridorgrannarna, ingen TV, var för arbetslös för att rita. Satte ett blandband på repeat när jag kom hem och fått det trasiga dörrhandtaget i handen, la mig på sängen med kläderna på och sov till sena natten. Vaknade i kallsvett och akut ångest var nittionde minut när det blev den där a cappella-låten med Tori Amos om när ett fan våldtog henne. Steg upp vid fyra, dörrhandtaget föll skramlande till marken, det var svart som sorgen utanför och jag spelade Risk på min Macintosh Classic, utan att ännu ha börjat döpa de fientliga datorspelarna efter exflickvänner och DJ:s jag hatade, vilket skulle komma att tillföra en helt ny dimension. Jag hade inga fiender eller exflickvänner ännu, bara fyra arméer i Australien som inte vågade ta steget över till det vidsträckta, välförsvarade Eurasien. Flugorna hade byggt bo i smutsdisken på golvet, skrivbordet och den socialrealistiska byrån. Men i spegeln såg jag för första gången ett ansikte jag var nöjd med. Blänkande svart lugg, lapska kindben från öra till öra och dom största, själfullaste ögonen söder om Skärmarbrink. Min unika Expressen fredag-samling låg i lättåtkomliga påsar under sängen och när studiemedlet kom skulle jag köpa v-ringat och Pulps bakkatalog. Jag väntade bara på att bli upptäckt, lika mycket som kickersbruden som blundade och wailade i mitt öra på Burger King på hörnet, vid Fasching.
Men jag var alltså på väg till Venedig. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Proust var i Venedig, men det var inte nån av de bästa delarna i boken. Han gick i fotspåren på nån som hette Ruskin. Nikita var i Venedig och dräpte nån från toalettfönstret i sitt hotellrum. Kanske Ruskin. Eller förmodligen inte. Döden i Venedig gillade jag, temat ”åldring som försöker vara ung men bara blir en sorglig, frånstötande fågelskrämma” berör något hos mig, men den gav mig inte så mycket känsla för själva staden. Min väninna Nadja som jag inte vågade ringa den där hösten hade bott där en sommar, hos en pojkvän som hade tillgång till ett palats. Det fanns visst inga uteställen att tala om. Bara sjunkande palats och råttor. Palatsen. Jeremy Irons och Anthony Hopkins var där i En förlorad värld, TV-serien jag mindes genom ett smärtsamt skimmer av ”för liten för att förstå men stor nog för att älska”. Det var mulet väder, dom där palatsen, fina kläder, sherry på eftermiddan, åldrande mätresser och kanske något mer.
Vi kom fram i mörker, åkte med vaporetton ut till Lido och tog in på hotellet. Nadja hade sagt att det bara fanns lyxhotell på denna yttre ö i lagunen, men vårt var inget speciellt. Massa beiga draperier, kallt, tjockt kaffe till frukosten, croissanter och bilar i stället för gondoler. Inte riktiga Venedig. Men.
Man ska resa på hösten. I ett litet, bakfullt fack i schatullet finns första intrycket av Leningrad, när Neva gjorde en krök och bussen svängde och dagens första isande solstrålar bröt genom molnen och vi såg Staden. Ivankatedralens mörka dom, amiralitetets guldpik gnistrande mot kallblå himmel, palatsen. Vinterpalatset som var ljusgrönt som en sommarstuga och speglade sig i höstvattnet.
Men till och med Peter den stores och Lenins stad flagnade när vi åkte över lagunen och oktoberluften skärpte sinnena. Palats på palats, stupande rakt ner i havet. Stark overklighetskänsla när de första gondolerna dök upp. Steg i land på Markusplatsen och duvorna svärmade omkring oss. Mor och far sken som tredjeklassare på Liseberg och vi gav oss in i labyrinten. Den första insikten var att man, mycket riktigt, bara ska resa på hösten. Nästan inga turister, vi hade valt sista veckan innan hotellen stängde för vintern, souvenirstånden skulle packa igen och sagostaden läggas under en filt av glömska till nästa år. Det bara underblåste den stilla eld av romantik som tänts i mig när jag nådde den andra insikten, att det inte var ett Disneyland för Ruskiniter och sydstatare som ville ha nya semestervideor att visa på barbecuen. Nej, dom levde faktiskt med vattnet som gator – först när jag såg polisbåtarna, brandkårsgondolerna och mudderverket Rosetta förstod jag att det var en levande stad, byggd på ruinerna av ett imperium. Nörden i mig tänkte i fantasy- och science fiction-banor, romantikern såg de perfekta unga paren i svart och grått som kysstes bland sina kusiner duvorna, indie-hipstern såg tvillingarna i Blonde Redhead stiga ur en gondol och smita in bakom draperierna på Harrys Bar. Jag intalade mig i alla fall att det var dom.
Men jag var alltså på väg till Venedig. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Proust var i Venedig, men det var inte nån av de bästa delarna i boken. Han gick i fotspåren på nån som hette Ruskin. Nikita var i Venedig och dräpte nån från toalettfönstret i sitt hotellrum. Kanske Ruskin. Eller förmodligen inte. Döden i Venedig gillade jag, temat ”åldring som försöker vara ung men bara blir en sorglig, frånstötande fågelskrämma” berör något hos mig, men den gav mig inte så mycket känsla för själva staden. Min väninna Nadja som jag inte vågade ringa den där hösten hade bott där en sommar, hos en pojkvän som hade tillgång till ett palats. Det fanns visst inga uteställen att tala om. Bara sjunkande palats och råttor. Palatsen. Jeremy Irons och Anthony Hopkins var där i En förlorad värld, TV-serien jag mindes genom ett smärtsamt skimmer av ”för liten för att förstå men stor nog för att älska”. Det var mulet väder, dom där palatsen, fina kläder, sherry på eftermiddan, åldrande mätresser och kanske något mer.
Vi kom fram i mörker, åkte med vaporetton ut till Lido och tog in på hotellet. Nadja hade sagt att det bara fanns lyxhotell på denna yttre ö i lagunen, men vårt var inget speciellt. Massa beiga draperier, kallt, tjockt kaffe till frukosten, croissanter och bilar i stället för gondoler. Inte riktiga Venedig. Men.
Man ska resa på hösten. I ett litet, bakfullt fack i schatullet finns första intrycket av Leningrad, när Neva gjorde en krök och bussen svängde och dagens första isande solstrålar bröt genom molnen och vi såg Staden. Ivankatedralens mörka dom, amiralitetets guldpik gnistrande mot kallblå himmel, palatsen. Vinterpalatset som var ljusgrönt som en sommarstuga och speglade sig i höstvattnet.
Men till och med Peter den stores och Lenins stad flagnade när vi åkte över lagunen och oktoberluften skärpte sinnena. Palats på palats, stupande rakt ner i havet. Stark overklighetskänsla när de första gondolerna dök upp. Steg i land på Markusplatsen och duvorna svärmade omkring oss. Mor och far sken som tredjeklassare på Liseberg och vi gav oss in i labyrinten. Den första insikten var att man, mycket riktigt, bara ska resa på hösten. Nästan inga turister, vi hade valt sista veckan innan hotellen stängde för vintern, souvenirstånden skulle packa igen och sagostaden läggas under en filt av glömska till nästa år. Det bara underblåste den stilla eld av romantik som tänts i mig när jag nådde den andra insikten, att det inte var ett Disneyland för Ruskiniter och sydstatare som ville ha nya semestervideor att visa på barbecuen. Nej, dom levde faktiskt med vattnet som gator – först när jag såg polisbåtarna, brandkårsgondolerna och mudderverket Rosetta förstod jag att det var en levande stad, byggd på ruinerna av ett imperium. Nörden i mig tänkte i fantasy- och science fiction-banor, romantikern såg de perfekta unga paren i svart och grått som kysstes bland sina kusiner duvorna, indie-hipstern såg tvillingarna i Blonde Redhead stiga ur en gondol och smita in bakom draperierna på Harrys Bar. Jag intalade mig i alla fall att det var dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar