Littfest 2011

Jag och Anneli Furmark talar norrländska serier under ledning av VK:s Evelina Burström.

Jag är överrumplad och imponerad. Då de senaste månaderna bjudit på en övermäktig mängd Galago- och teckningsarbete var det ganska brådstörtat jag gav mig av till Umeå i torsdags kväll för att besöka stadens litterära festival. Jag visste liksom inte vad som väntade mig.

Efter att ha åkt nattåg med viktiga delar av Seriesverige vaknade jag i Vännäs klockan sex, ovanpå Johannes Klenell. (Ni bangar väl inte för ett simpelt våningssängsskämt?) Det var intressant att se den nya järnvägsstationen i Umeå, och att i egenskap av norrlänning i diaspora agera något slags värd/infödd guide åt Johannes och Sara Granér. Det gick sådär.

Vi sov på hotellrummet i någon timme, för att sedan inta vårt bokbord i Folkets hus, tvärs över gatan. Den första insikten om Littfests många förtjänster var hur vist inrättat det var att låta festivalen äga rum mitt i stan och köra med fri entré. Slinka in-faktorn var hög, och det märktes på uppslutningen.


Vårt bokbord var granne med Simons.

Fler tecknare ramlade in – Joanna Hellgren, David Liljemark, Simon Gärdenfors och Umeås egen fixstjärna Anneli Furmark. Kartago hade "bullat upp" med Martin Kellerman och Thomas Olsson och mellan oss tronade Seriefrämjandet.


Kartago och SeF kör hårt.

Vi sålde några böcker, mina föräldrar dök upp, jag drack kaffe. Förr än jag kanske önskat var det dags för mitt första seminarium – Det svenska serieundret, med Johannes, Thomas Olsson och Jamil Mani. Det blev helt okej, och du kan se det hela här:



Sedan sålde vi fler böcker, jag hade intervju/fika/samtal med kulturskribenten/kompisen Gregor Flakierski, det hölls fler seminarier och vi fick gratis buffé. Johannes, Sara och Anneli avvek för att åka till P1-skrapan och spela in ett samtal till Nya vågen, vilket jag fortfarande inte förlåtit dem. Jag vill också vara med i Nya vågen. Jag vill vara med i alla P1-program, precis hela tiden.

För att hylla Seriefrämjandets icke närvarande ordförande Fredrik Strömberg drack jag öl och larvade mig med David och Simon på Bishops Arms. Det är lustigt nu för tiden, att man måste åka till en annan del av landet för att ha tid att umgås med sina vänner som bor någon kilometer bort. Johannes, Sara, Anneli och alltför sporadiska Galagotecknaren Gerd Aurell anslöt, innan vi drog vidare till den sista timmen av Littfest-arrangemanget på Teatercafét. Sämst: de berusade ungdomarna som stod utanför och skränade Bajenramsor. Det var inte för att få uppleva detta som jag reste från min Söderförort. Snackade "bransch" med Johannes på hotellrummet. Somnade sent.

Kanske alltför tidigt var det dags för scenframträdande nummer två; Norrländska serier tillsammans med Anneli:



Mot alla odds blev det ett riktigt bra samtal. Därefter avnjöts lunchbuffé med mor, far och David "Gökungen" Liljemark innan kommersen riktig tog över.


Mycket folk.


David Liljemark gör det David Liljemark gör bäst.

Tusan vad vi sålde böcker. Inte en enda produkt behövde vi ta med oss tillbaka. Precis som på bokmässan var jag så upptagen med att kränga och prata att jag inte hann köpa något själv, eller för den delen ta del av det ambitiösa seminarieprogrammet. Det enda jag inte missade var Simons och Johannes Nilssons tämligen hejdlösa och mycket intressanta samtal. Just ja, trots att alla mina böcker utom I detta satans rum är slutsålda hade jag en stund på lördageftermiddagen en liten, gullig signeringskö. Jag vill tacka kön för detta. Och milde herre vad jag längtar tills jag har böcker att sälja igen.

I festivalens elfte timme deltog jag i den improviserade, extrainsatta programpunkten Galago kör! David gjorde sin FA Boltzius-imitation och sjöng andliga sånger, Simon berättade om en av sina seriefigurer och jag läste text. Nedan finns alltså, för första gången, ett av mina spoken word-framträdanden fångat på film. Det kanske till och med kan vara värt att se:



Efter att ha packat ihop och slappat på hotellet avåts indisk Galagomiddag, innan vi alla drog till den officiella avslutningsfesten där vi framförallt diskuterade kultur- och samhällsfrågor. Jag hade lyckats släppa tankarna på Japan och Libyen under de intensiva dagarna, men nu kom de tillbaka. Det var skönt att få tala om det.

Framåt småtimmarna pratade Johannes och jag "brunch" på hotellrummet, sen zzzöv vi. För att snabbare ta mig hem till min familj valde jag brutalt nog att flyga hem, tillsammans med David, Simon och Johannes N. När jag tog farväl av den sistnämnde vid Telefonplans tunnelbanestation var Littfest verkligen över. Jag vill härmed offentligt tacka de medverkande Galagotecknarna, kollegorna från resten av branschen, arrangörerna och mina föräldrar. Framförallt vill jag rikta ett stort tack till Evelina Burström, som modererade mina två mer seriösa programpunkter, och till Erik Jonsson, vår värd och välgörare. Tack.