Kampen går vidare

Mycket av den konst som berört mig mest är sådant som på ett eller annat sätt knyter an till barndomen. Härom månaden skrev jag om mitt livs största konstupplevelse här på blogg'n, och att det verket grep mig så oerhört var mycket intimt knutet till min barndoms största fobi. Men ofta är det enklare än så: använd leksaker i ditt konstverk så har du mig i en liten ask. Tänk Dan Wolgers trasiga tyghundar och tragiska modelljärnvägar inköpta på loppis, eller Zbigniew Liberas koncentrationsläger i Lego som jag hade turen att få se i verkligheten på en konstmässa i Sollentuna för många år sedan. Simpelt, kanske, men det är känslor det handlar om.

Bilderna ovan och nedan är skisser till små installationer i miniformat som är tänkta att ingå i Mats kamps omslagsformgivning. Den med legogubbarna symboliserar kamp och vilja till samhällsförändring i största allmänhet, Playmobilfigurerna är ett historiskt återskapande av en nyckelscen i boken. Ni ska få se. Det kommer att bli så fint.



I övrigt så blir det här en tämligen tuff vecka, men det kunde ha varit mycket värre. Mitt arma barn har vattkoppor, men min mor bor hos oss och hjälper till så att vi kan förvärvsarbeta. Jag ska skicka Sara Hanssons bok till tryck, göra ett pressutskick för Joe Saccos bok, tillverka ett antal promofanzines vi ska sälja på MoCCA-festivalen nästa helg. Just det, jag ska alltså resa till New York, det har jag glömt att säga. Det ska bli H Ä R L I G T.

Men på torsdag kväll åker jag till en stad i Sverige för att gästföreläsa och i helgen hoppas jag kunna åka på 30-årsfest i Kramfors om inte kopporna sätter P för det. Dessutom säger mitt schema som måste följas mycket slaviskt att jag måste tuscha sex sidor till på torsdag och göra 20 sidor bildmanus innan veckan är över. Och så optikern och ett par viktiga möten på det. Och krama min familj. Och diska. Och blogga. Tur att solen skiner.