Sista dagen. Hann med en snabb promenad. Det blåste en kall vind och Josef tog på sig sin nya armépälsmössa, med öronlapparna uppåt i en regelvidrig knäppning så att de liknade Musse Pigg-öron. Jag vet inte om han märkte hur alla de soldater vi mötte blängde på honom, kanske i en blandning av skam och förakt. Jag tänkte säga nåt, men höll inne med det. Var fjärde femte man vi såg var soldat eller polis. Leningrad verkade vara en stad ockuperad av sin egen armé, och jag antar att det var ganska precis vad det var.
Bussen stannade vid hotell Pribaltskaja på vägen ut ur stan, för att vi skulle få handla i deras Beriozka. Utan större entusiasm köpte jag en urvalsvolym Marx & Engels på engelska som skulle se bra ut i hyllan. Vi körde ut ur stan igen och hade precis korsat den gamla gränsen till Finland när en liten Lada signalerade åt oss. Den var väldigt övertygande, så vi stannade. Bilen visade sig innehålla en mycket upprörd delegation från Hotell Astoria som kom för att återbörda sin handduk, som Niklas råkat få med sig.
Jag hamnade bredvid en kärring den här gången. Jag hade lagt märke till hur hon snörpt på munnen åt oss under hela jävla resan, men nu var jag trött och skamsen och ville bli hennes bästa vän. Jag minns ord som ”Nej nej nej, det här är ingen fylleresa för oss, vi är mycket intresserad av rysk konst och litteratur” och ”Josef talar faktiskt ryska, han har många vänner här och vi planerar alla att flytta till Moskva för att studera vid Lomonosovuniversitetet” och hur kärringen verkade tycka att jag var en trevlig pojke och att det spred sig något varmt i mitt inre för att den här lea kärringen tyckte om mig samtidigt som jag visste att mina vänner hörde allt jag sa och tyckte att jag var en sån jävla töntmats.
Viborg igen, i kvällningen. Vi stannade vid centralstationen för att proviantera. Stan såg bara marginellt bättre ut i skumrask, men när jag körde igång ett ”Viborg. Fan va coolt”–race hängde Josef på hyfsat i alla fall. Men vi steg av bussen och gick genom en liten plantering av nåt slag mot stationen och såg något i det iskalla ösregnet. Det såg ut som att världens mest patetiska cirkus var i stan, och slagit upp sina tält på fyllan. När vi kom närmare såg vi att det var läckande, genomskinliga plaststycken, inte ens riktiga presenningar, spända mellan träden, och mörka ögon tittade på oss inifrån skitiga filtar, kropparna sittande direkt i leran under plasten. Bara regnet hördes. Någon, kanske KK, berättade att det var rumänska zigenare som inte fick komma in i Finland och nu inte hade nån annanstans att ta vägen. ”Ge dom inga pengar!”
Mot bättre vetande, tillbaka i bussen, började jag på ett ”Viborg. Fan va…”, men avbröts av Niklas. ”Håll käften nu. Viborg ser fan för jävligt ut”. Jag sneglade mot Josef, som tittade ner mot ryggstödet framför sig. Efter en stund lyfte på han huvudet och såg ut i regnet. ”Ja”, sa han. ”Viborg ser ut som skit.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar