På fälten får de skörda vad boskap brukar äta

Nu har blogg'n plötsligt och permanent transformerats till matblogg! Det är ju de som får flest träffar!

Liksom min blogg-granne Simon Gärdenfors tycker jag om mat. God, vällagad mat i stora mängder. Vad jag dock inte tycker om är matlagning, eller att bry sig osunt mycket om mat. Matlagning som livsstil är förmodligen det mest borgerliga, provocerande och ointressanta jag vet, varför den just timade teppanyaki-skandalen muntrade upp mig ännu mer än de flesta.

Springa omkring i Östermalmshallar och leta "rätt" råvaror? Ägna timmar åt att ha näsan i olika svindlande dyra kokböcker? Njutningsfyllt smula färska kryddor mellan händerna? Stå och laga skiten i timmar för att sedan äta upp den på tio minuter, med en familjemedlem som dessutom bara vill ha riset (förlåt: citrongräsbulgurn!) och ratar resten. Tvi vale. Lägg till det ett extensivt vinintresse och jag reser ragg, spärrar ut klor och vänder taggar utåt. Slöseri med tid och pengar. Onödigt mycket disk. Orka bry sig. Har man så gott om tid borde man tillbringa mer av den i läsfåtöljen med eventuell avkomma, alternativt jobba mer och ge mellanskillnaden till de fattiga.

Denna min inställning har emellertid, i kombination med exceptionell tidsbrist mellan dagishämtning och läggdags, lett till att vår kosthållning blivit synnerligen frugal. En vanlig arbetsvecka: Fiskpinnar/sojakorv/pannkakor/fiskbullar/sill. Kasta om ordningen och upprepa. Nu har det gått så långt att vi sett oss nödgade att göra något som ligger farligt nära inköp av bomullsfältsnära tjänster – att beställa hem en tocken där färdig matkasse med recept och allt. Vegetarisk. En massa jungfruliga råvaror fyller kylskåp och skafferi. Jag ägnar en timme per dag åt att tillaga avancerade, exotiska rätter som "chili sin carne med ris" (se bild ovan) och "pastagratäng och sallad". Vi äter numera halv sju. Det blir onödigt mycket disk, inte minst som Ellen varje dag "gör soppa" för att hålla mig sällskap (se bild nedan). Och det värsta av allt är att jag känner mig fruktansvärt duktig när jag ägnar mig åt ett värv jag föraktar.

Varför blir det alltid fel hur man än gör? Är detta den bästa kompromissen? Ska vi återgå till halvfabrikaten för att min moralkompass ska börja peka åt norr igen? Kan ett barn överleva på kosmonautpiller?



P.S. I dag fick jag ännu en strålande affärsidé. Årets julklapp: Livspusslet. Alltså ett riktigt pussel med cirka 5 000 bitar och ett motiv föreställande en arisk medelklassfamilj som lagar mat tillsammans eller nåt. Och så ska det stå "Livspusslet" stort på förpackningen. FATTA vad det skulle sälja!

P.P.S. Det finns inget uttryck jag hatar och föraktar mer än just "Livspusslet". Om det nu inte gäller den här familjen.