Hotell Astoria

När hade det blivit så fullt med folk i baren? Och var var mina vänner? Det var mitt i natten och alla män bar mörk kostym och bland dem kände jag igen de ensamstående männen från bussen med uppknäppta skjortor och Skurtögon som stod mot väggarna och spanade med de feta plånböckerna i handen, i bakfickan, i kavajfickan, i påse runt halsen... Alla kvinnor hade korta kjolar och nylonstrumpor och drinkar och Marlboro och platinablont eller korpsvart hår och flammig eller diskret makeup och stora röda munnar och det snurrade och urringningar och sa jag korta kjolar? Rummet stannade och två kvinnor satte sig vid mitt bord. Svarthåriga, såg ut att vara storasyster och lillasyster, eller moster och systerdotter. Tittade på mig och log med röda munnarna, diskret, mest vänligt och den äldre tilltalade mig, på engelska. Vad tyckte jag om staden? Jo, den var vacker, jag berättade vad jag sett. Hon tittade från mig till sin yngre kollega och jag följde hennes blick. Flickan tittade på mig med öppen blick som det ändå var något fel med och hon var blek och hade svart hår. ”And”, frågade den äldre ”do you like russian girls?”.

Jag satt där med den tomma jättegroggen och var 18 år och mitt liv, min framtid hängde på en skör tråd av nylon. Den där blicken. Jag hade jobbat extra på sågen varje fredag och vissa helger. De pratade med mig. Men jag ska inte överdriva, det var aldrig ens ett övervägande jag gjorde, jag tänkte inte efter innan jag öppnade munnen och sa ”Yes, sure, and I’m really interested in russian art and literature. Have you ever read Dostojevskij?”. Rummet stod definitivt stilla nu, men blickarna var inte riktigt borta än. Så jag frågade om de föredrog namnet Leningrad eller S:t Petersburg på deras stad, och den äldre sa nåt till den yngre på ryska och hon ryckte på axlarna. De reste sig och lämnade mig. När de gick mot de uppknäppta norrlänningarna vände sig den äldre om och sa ”S:t Petersburg”.