Oj, vilken bok. Efter att ha avslutat Väinö Linnas bautaepos gick jag över till en betydligt tunnare volym, Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, som jag lyckades klämma på ett antal tunnelbaneresor mellan hemmet och jobbet. Varför hade jag inte läst den här boken för länge sedan? Precis som med Linna är det här en bok jag minns från min barndom, då den stod i hyllan hemma hos morfar. Var det mormor som läst den? Hon var ju städerska, så det kan ju tänkas. I alla fall så roades jag av den ovanliga titeln redan som barn, men kunde knappast tänka mig något tråkigare att läsa än en städerskas dagbok från sent 60-tal.
Men vilken fascinerande bok. Jag skulle kunna citera hur mycket som helst av Maja Ekelöfs cyniska kvickheter (till skillnad från kvicka cynismer), hennes klarsynta iakttagelser och nydanande språk. Uttrycket "låglönare" borde exempelvis ha bitit sig fast i svenska språket mycket mer effektivt än vad det gjort. Rapport från en skurhink gavs ut 1970, efter att ha vunnit en romantävling. Ekelöf renskrev manuset i smyg på de kontor hon städade, på olika skrivmaskiner för att de inte skulle slitas ojämnt och därmed riskera att avslöja henne.
Hon är en ensamstående fembarnsmor i Karlskoga, född 1918, som ofta stiger upp tre "på morgonen" för att hinna städa kontor och trappor trots värkande rygg och spruckna händer. När hon inte arbetar eller sköter hushållet (barnen är till största delen utflugna, men bor hemma i perioder) läser hon enorma mängder böcker, lyssnar på radio och ser på TV. Hon är kommunist med Castro, Che och Mao på väggen, och återkommer ständigt till utsugningen av tredje världen, liksom hon kommenterar dagsaktuella händelser som sexdagarskriget, inmarschen i Tjeckoslovakien och – framförallt – det ständigt pågående Vietnamkriget.
Det finns så mycket jag vill lyfta fram i den här lilla tunna boken, men får nöja mig med några saker jag reagerade på. (Läs den själv! Den finns i en print on demand-utgåva.) Dagens bisarra samhälle ställs här och var i blixtbelysning. När Maja Ekelöf ondgör sig över konsumtionssamhället och hur hon handlar upp hela sin magra lön inför julen baxnar en nutida läsare över hennes korta inköpslista. Den Ekelöfska julshoppingen motsvarar en ordinär svensk 10-talsfamiljs kompletteringsinköp på närlivset en vanlig torsdag. Med musik i Spotify, en filmnedladdning på gång och fem öppna flikar i Firefox skrattar jag, lite rörd, åt Maja E när hon skriver att hon måste sluta med ofoget att ha radion och TV:n i gång samtidigt. Och även om hon är fattig även i jämförelse med dagens låglönare är det fascinerande att läsa hur pass enkelt hon faktiskt blir hjälpt av socialtjänsten gång efter annan. Tjatade hon nog mycket fick hon faktiskt både vinterskor och bottiner till barnen, och så lätt går det väl knappast idag?
Och så allt annat tidstypiskt man lägger märke till. Hennes barn är inblandade i bilolyckor mest hela tiden, vilket bara noteras som något självklart på ett sätt som känns mycket avlägset. Hur tragisk Ekelöfs beundran av Mao känns idag, att en bloddrypande tyrann ännu framstod som mänsklighetens sista hopp om en värdig utveckling. Men mest av allt grips jag nog av bilden av den intellektuella arbetaren. Hur hon läser, läser, läser, läser. Dels för att hon ser det som en skyldighet att sätta sig in i hur världen ser ut, dels för att det är hennes enda stora nöje. Och hon var långt ifrån ensam om det. Vem läser så idag? Gör ens "den bildade medelklassen" det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar