onsdag 13 oktober 2010

Här under polstjärnan



I går kväll, på tunnelbanan på väg till mitt extraknäck, avslutade jag till sist "högsommarens läsprojekt", Väinö Linnas trilogi Här under polstjärnan. Dryga ettusenfemhundra sidor tar en stund att tröska igenom när man är trippelarbetande småbarnsförälder. Men det var det värt, minst sagt.

Hela mitt liv har de där tre böckerna - Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk - stått i mina föräldrars stora bokhylla i rummet bredvid köket. Redan innan jag lärde mig läsa började jag göra utflykter i den där bokhyllan. In bland klassikerna, genom deckarna, under de moderna svenska berättarna och bakom uppslagsverken. Men så fanns också Tråkhyllan, avdelningen längst till höger där böckerna hette sånt som Traktorn, Tjärdalen eller Tage Erlander: Dagböcker 1945-49. Eller för den delen Upp trälar. Jag undvek helst Tråkhyllan, först efter fyllda trettio plockade jag en Ivar Lo ur hyllan och fjällen föll från mina ögon.

"I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi." Klart tung inledning. (En gräfta är förresten en stor hacka.) Jussi Koskela är en föräldralös prästgårdsdräng i skogslandet utanför Tammerfors som i slutet av 1800-talet tar mod till sig och ber prosten om att få dika ut ett kärr och bygga sig ett torp. Det som sedan följer är en mer än 1 500 sidor lång skildring av det moderna Finlands framväxt, genom frigörelse från Ryssland, inbördeskrig, depression, vinterkrig och fortsättningskrig fram till det sköna nya femtiotalet. Det är också en skildring av den fiktiva byn Pentinkulma, där man får följa ett minst sagt brett persongalleri med representanter för alla samhällsklasser. Snarare än individer är det familjer man följer; eftersom trilogin spänner över så lång tid är den enda person som finns i livet berättelsen igenom Jussis fru Alma, i början som tonårig torparfru, i slutet som dement 90-åring.

Jag älskar de här böckerna. Människoödena, Väinö Linnas patos för de egendomslösa, humorn, språket. Mest av allt uppskattar jag hur hela den första boken ägnas åt att skildra hårt arbete och att etablera persongalleriet - vilket gör att när hälften av huvudpersonerna sedan stryker med i inbördeskriget så känns det verkligen. Man känner de anhörigas sorg och saknad, för man saknar själv de gestalter man följt över så många boksidor.

Att tränga igenom Här under Polstjärnan påminner faktiskt en hel del om Jussis kamp mot kärret - det är hårt, det är smutsigt och tungt och ingen ände kan skönjas, men i slutänden blir man rikligt belönad. Och minnet av läsupplevelsen kan ingen sniken, lättledd prästnätje ta ifrån en, som den nye prosten stal hälften av Jussis utdikade kärrmark.

4 kommentarer:

  1. Ända sedan min pappa gick bort har jag samlat mig mentalt för att ta itu med de böckerna. Min farmor flängde runt som en tätting på olika antikvariat för att samla ihop trilogin till honom, så det känns lite som om man borde. Och som om man vill.

    Och med man menar jag såklart jag.

    SvaraRadera
  2. Det här blir en väääldigt sen kommentar, men å andra sidan har jag inte hittat hit till bloggen förrän nu.

    En av mitt livs största läsupplevelser, kanske den allra största. Har läst sviten tre gånger (på gymnasiet, i 25-årsåldern, nånstans mellan 33-35) och för varje gång har berättelsen fördjupats ytterligare. Känns som att det borde vara dags igen, det finns bara så mycket annat jag vill läsa också...

    Linnas vän och översättare, Nils-Börje Stormbom, skrev en biografi i mitten av 60-talet som innehåller mycket intressant om både trilogin och Linnas tidigare böcker. Väl värd att leta efter, i biblioteksmagasin om inte annat. Bland annat får man veta att Linnas tanke från början var att skriva om sin uppväxttid, dvs i princip det som sen blev tredje delen. Han insåg då att han var tvungen att skriva om inbördeskriget också, och det han då fann innebar dels att det måste bli en volym om de åren, dels att han var tvungen att undersöka och beskriva årtiondena närmast innan också. I efterhand framstår ju andra delen som central i verket, men så var det alltså inte tänkt. Förmodligen är det anledningen till att Linna lyckas balansera så väl mellan de röda och de vita, att det fortfarande är människor av alla de slag som befolkar boksidorna och att de framstår som så trovärdiga. Så hade det knappast blivit om uppgiften han ställt sig varit att ge upprättelse åt de röda; nu blev det så av bara farten, utan glorifiering.

    En fantastisk berättelse.

    SvaraRadera
  3. Jag håller just på att, för andra gången, läsa trilogin. Jag finner det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en bättre berättelse. Den har skapat mentala bilder jag aldrig glömmer. Denna trilogi hör till litteraturhistoriens allra främsta verk.

    SvaraRadera
  4. Upp trälar är den bästa boken jag har läst i alla kategorier. Tack för ett ett trevligt inlägg och informativa kommentarer.

    SvaraRadera